Hoppa till innehållet

Sida:Gustaf Janson Paradiset.djvu/82

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

82

— Och sedan?

— Dj—ar anamma, svor han till — hvarför skulle ni säga det, miss. — — Å nej, vi ä’ inte dömda att stanna här. Ni ska’ få se, miss, ni ska’ få se, att …

Miss Elisabeth hörde ej fortsättningen af hans ord, ty han klättrade raskt uppför klipporna och befann sig snart utom synhåll. Hon vände icke ens på hufvudet efter honom, med en loj axelryckning tog hon plats i skuggan och lät ögonen tanklöst glida öfver omgifningarne, som hon sett så många gånger, att hon på förhand kände hvarje punkt redan innan blicken flyttades dit. I hennes neddragna mungipor hade ett bittert löje bitit sig fast, hennes hopp låg i själatåget och allt som återstod var en grym ängslan, hvilken ensam hotade att taga väldet öfver hennes vilja.

Och nätter förvandlades till dagar, sol lyste, värmde, brände och gick ned, och aftonvinden spred blommornas vällukter kring ö och haf och ett nytt dygn lades åter till alla de, som redan runnit bort i sanden. Det kom så en tid, då hettan obarmhärtigt kväfde allt, förvandlade de två människorna till slappa ting, hvilka blott med motvilja lydde sina egna drifter. Hvarje steg kostade dem stora ansträngningar och den för lifvets bevarande nödvändiga födan skaffade de sig liksom på halft trots, och stundom hände det, att den ena på den andres uppmaning att äta svarade:

— Hvartill tjänar det, här skola vi ju ändå dö.

Den andre såg bort, nedslagen och kraftlös följde han med, gaf henne rätt — och en stund efteråt åto bägge glupskt, endast därför, att deras hunger tvingade dem därtill.

Missmodets period var inne. Den efterlängtade räddningen kom aldrig och sedan bägge tigande myllat ner sitt hopp, staplade de upp tunga stenar öfver grafven, så att det icke mer skulle stå upp därur. Född till att gå i de ständiga misstagens ledband visar människan sin mänsklighet just genom att aldrig frivilligt rätta sina fel. Miss Elisabeth lyckades småningom öfvertyga sig om, att hon var glömd, snart fråssade hon i att martera sig själf och hvarje tanke, som gjorde henne ondt, ansades sorgfälligt och hölls vid lif så länge som möjligt. Hon pinade sig med hemsk glädje och begagnade hvarje tillfälle att äfven slå Linds svaga, flämtande hopp i smulor så små, att intet helt mer var möjligt att foga hop af dem.

Mindre mottaglig för denna lamslående tröstlöshet