83
stretade han buttert emot, men liksom hennes styrka förut sporrat honom, åstadkom nu hennes nedslagenhet motsatsen. Han så att säga smittades däraf och satt ibland hela dagar nedanför grottan, knappt vårdande sig att gå ur solskenet.
— Ska’ en dö’, bör det gå kvickt, plägade han säga.
Vid sådana tillfällen opponerade miss Elisabeth sig häftigt och han gaf slappt efter för påtryckningen utifrån.
— En hinner väl, knotade han och flyttade sig verkligen. Så flammade hans energi häftigt upp, i tyst raseri samlade han ägg, dödade en sköldpadda och skaffade hem förråd för en hel vecka. När hon sedan tackade honom därför, sjönk han tillbaka i sin dåsiga olust och låg orörlig flera dagar.
Under tiden sletos de besynnerligaste motsatser hårdhändt i deras bröst och aldrig ville den ena af de två detsamma som den andra. De kämpade ihärdigt mot sig själfva och bitterheten växte sig snart så stor och stark, att den ej lämnade andra känslor rum. Allt hvad de företogo sig började ske maskinmässigt och halft sinnesfrånvarande; de rörde sig som sömngångare och undveko att möta hvarandras blickar. Efteråt tog sig deras oro utlopp i hårda ord mot vännerna som glömt dem, och under anfall af nervös munterhet hånade de med gälla skratt ihjäl de sista resterna af sin tro på andra människor. Barmhärtighet var lögn, godhet och trofasthet det dummaste af allt. Det hetsade upp sig, tills blickarne flammade af vrede, knöto händerna mot hafvet och beto läpparne hvita. Särskildt visade miss Elisabeth sig uppfinningsrik, när det gällde att hitta elaka anklagelser mot alla, och då de hatat sig trötta, sågo de med gnistrande blickar på hvarandra, ty äfven de gjorde anspråk på att nämnas människor.
Snart följde en tid, då Lind lät allt gå vind för våg. Elden slocknade nedanför grottan, något ätbart fanns ej och i sin tjurskalliga envishet svulto de hela dagar. Sedan sade miss Elisabeth åt honom att skaffa nytt bränsle och några ägg.
— Det ger jag f—n! ljöd hans ursinniga svar, i det han slungade en gnistrande blick på henne.
Hon blef rädd för honom och vågade ej klaga. Hungern dref henne ut att själf söka föda och hon åt råa ägg, så länge sådana funnos. Längre fram tog hon ungarne ur boen och vred, rysande för sin egen hjärtlöshet, nackarne af
