84
dem. Skuldmedveten som en brottsling, hvars samvete vanan ännu ej döfvat, smög hon hem, gjorde upp eld, plockade och stekte rofvet.
Lind låtsade icke se henne. Han åt, då hon gjorde det och brummade öfver hvarje obetydlighet, som nödgade honom att röra sig ur sin apatiska dvala.
En morgon slängde han i ett utbrott af harm från sig käpparne som han använde till almanacka.
— Det ska’ tusan ödsla tid på de där längre, det nyttar ändå inte till något.
Nästa morgon skar han in en vackrare ring än vanligt i den sjunde käppen. Men samtidigt blef han elak i sitt tal, svarade snäsigt på miss Elisabeths frågor och åsåg med tydligt visad skadeglädje, hur hon vid frukosten skar sig på en krabbas skal och samma kväll föll omkull och slog sig mot en sten.
— Hör nu, miss, kunde jag inte få ett litet förskott på mina tusen pund? frågade han hånande en kväll. — Det här ä’ för lite’ till biljetten hem. — Han tog ur ena fickan fram några pencesstycken, som han funnit i stewardens kavaj, och skramlade med dem i näfven.
— Miss Elisabeth vände honom tigande ryggen och gick in i grottan. Lind skrattade hårdt efter henne.
Nästa morgon var han blidare till sinnes. Han ångrade tydligen sin elakhet, men visade det ej genom annat än att fylla vattenankaren och bära den till grottan, därefter låg han svärjande och butter en hel dag på sanden.
Miss Elisabeth var icke ond på honom därför, hon kände ingen bitterhet, blef icke ens sårad. En stunds eftertanke sade henne, att hon helt och hållet var skulden till denna förändring. Ända in i det sista hade Lind bibehållit sin jämvikt; först när hon hejdlöst öfverlämnade sig åt sin förtviflan, följde han hennes exempel och gick så långt en människa kan gå. Alltid hade han sett upp till henne, lydt hvarje vink och som en väl dresserad pudel ägnar och anstår gladt viftat på svansen åt alla hennes nycker, och till tack därför beröfvade hon honom det enda värdefulla han ägde: hans hopp. Hon suckade djupt, det var tröstlöst detta.
En natt drömde hon eller inbillade sig drömma, att ett fartyg lade bi utanför bränningarne. På morgonen berättade hon det för Lind och han blef strax märkvärdigt ödmjuk och undfallande igen.
