88
som gjorde hans arbete lättare. Och hon hann icke ens förundra sig öfver den snabbhet, hvarmed hon ändrat åsikt. Det hade kommit mod och tillförsikt i bägges blickar och nu logo de ofta.
— Det här är att lefva, miss! utropade Lind en dag och hans ögon lyste.
Hon skrattade mot honom och sade sedan.
— Att jag behöft gå igenom så mycket, för att lära mig hvad arbete verkligen är.
— Det här ä’ intet arbete, miss, det ä’ nöje.
De logo på nytt mot hvarandra och grepo så verket an, där de slutat nyss förut, rädda att förlora en enda minut.
Lind kom en middag tillbaka till grottan för att äta. Han var trött, och på hans nedslagna min såg miss Elisabeth, att något oväntadt inträffat.
— Jollen tar in vatten, svarade han på hennes fråga. — Flera bord ä’ spruckna — solvärmen, förstår ni, miss, men det ska snart vara hjälpt. — Och så berättade han stolt öfver sitt kraftprof, hur han ensam skjutit båten i sjön och att den genast börjat fyllas af vatten. — Men jag ska’ täta den, jag ska’, miss.
En dag använde han till att af kokosnötskal repa fibrer, sedan försvann han i skogen och kom sent på kvällen åter med stora klumpar af en seg, gummiliknande kåda. Hvarje ny svårighet öfvervann han genast och med aldrig sinande pratsamhet förtalde han oupphörligt långa historier om skeppsbrutna, som räddats ur de mest otroliga faror. Ibland svek honom minnet, men då fantiserade han vidare, gjorde en ny berättelse af två, tre gamla och spann som en belåten katt, när det lyckliga slutet ändtligen följde, och det uteblef aldrig. Därpå förundrade sig bägge öfver de andras tur och drogo den slutsatsen, att det snart skulle gå dem på samma sätt, tviflade gjorde ingendera längre.
Uttröttad af det tunga arbetet sof Lind hvarje natt som ett murmeldjur och så fort dagen bräckte trafvade han till viken och började på nytt. Stående i vattnet dref han med träkilar in kökosfibrer i springorna, smetade den sega kådan däröfver och sjöng högt för hvar spricka som tätades.
Under tiden satt miss Elisabeth på sanden, knöt ihop getskinnen till säckar, skrattade då han gjorde det, och räckte honom hans få, klumpiga verktyg, innan han hunnit
