Hoppa till innehållet

Sida:Gustaf Janson Paradiset.djvu/87

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

VIII.


— Att tänka är en svår konst, sade miss Elisabeth och satte sig ned för att grubbla öfver den nya riktning hennes lif otvifvelaktigt skulle taga efter denna dag.

Och medan hon tänkte, handlade Lind. En get blef fångad och slaktad. Salt till köttets förvarande fanns redan; genom att gräfva små gropar, hälla hafsvatten däri och låta det afdunsta hade Lind för länge sedan samlat några näfvar. En hel pyramid kokosnötter staplades upp bredvid jollen, tvänne dödade sköldpaddor och en mängd fågel släpades dit. Träden beröfvades sina frukter, djurvärlden tvingades att lämna sin tribut, och när Lind arbetat som en slaf i fyra dagar, bad han miss Elisabeth följa sig och se på tillrustningarne för färden.

Hon gjorde det motvilligt, men på hans ifriga frågor medgaf hon, att provianten säkerligen räckte för en månads seglats. Återstod vattnet.

Lind, som nöden gjort uppfinningsrik, hade tänkt på allt. Getskinnet skulle skuras rent och knytas ihop till en säck; det var ogenomträngligt, och flere kunde han skaffa, ifall det behöfdes. Hvarje invändning, som hennes rädsla framställde, gendref han segerrikt, för allt visste han råd och hjälp. Snart började hon se med hans ögon, fann allting lätt och brann inom kort af samma ifver som han. Hvar kväll sände hon numera upp brinnande böner till höjden och sof sedan tungt för att nästa morgon gripa sig an med den del af arbetet, hon frivilligt ålagit sig. Hon rostade köttet för att det ej skulle skämmas för fort, plockade bort de öfvermogna frukterna; ty dem ämnade de ej taga med sig, och uträttade hundratals olika saker,