Sida:Gustaf Janson Paradiset.djvu/90

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

90

marken, å nog ska’ han hjälpa oss nu, när vi ordentligt gått igenom vår pröfningstid. Det här med båten ä’ nog också bara en pröfning å’ … Han försökte sig på ett bibelspråk men afstod därifrån, då minnet svek honom och började i stället rabbla upp lösryckta bitar ur sin i barndomen lärda läxa om den stränge skolmästaren gud fader, som litet emellan ger sin små människobarn en grundlig aga, vare sig de förtjänat det eller ej, och om en officiell försyn, som likväl inte har någon annan uppgift än att dela olika, men på det tycktes han ej tänka.

Hon betraktade honom litet gäckande från sidan, ty hon förstod nu, att hans hastigt påkomna religiositet, af hvilken hon förut aldrig märkt någon yttring, var ett par mutor, som hans okunnighet narrade honom att offra icke den rätte guden utan en elak afgud, som han fruktade eljest skulle lägga hinder i vägen för en lyckosam färd och med hvilken han helst villa stå väl, så länge han trodde sig behöfva hjälp.

Då hon icke svarade honom och han ej lyckades se uttrycket i hennes ansikte, blef Lind osäker och tystnade lika omotiveradt som han börjat. Hans tankar, hvilka af brist på vana endast trögt formade sig till ett helt, liknade en stelnad lavaström. Det fordrades en inre känslornas eruption för att bringa dem fram i dagen, men då hon ej hjälpte honom på väg, teg han.

Och medan miss Elisabeth satt där på sanden och stirrade bort mot horisonten, fann hon den rätta utgångspunkten. Den hos Lind inplantade vanan att lyda andras tankar, alstrade hans barnsliga hjälplöshet, så snart han skulle tänka själf; trots sina fyrtio år var han nästan tom i hjärnan. Men hur hade han blifvit sådan? — När hon tänkt ännu en stund formulerade hon sin sista fråga: hur hade han blifvit så bedröfligt lik alla andra?

Hos honom fanns ämne till hvad som hälst. Kroppen var sund, viljan stark, och likväl skulle han aldrig kunna blifva annat än en vanlig arbetare, ett obetydligt spån på lifvets strida ström, en af dem, som flöt så länge han orkade och sedan sjönk i glömskan. Hvem var skulden till, att förutsättningarnes löftesrika knoppar vissnade, innan de gått i blom? — Samhället, svarade hon — det samhälle, du tillhört och som du just nu ifrigare än någonsin längtar att tillhöra. Samhället, som i stället för att lära honom och hans likar att tänka, stapla upp alla möjliga hinder i