91
hans väg och sliter ut kroppen, förrän hjärnan mognat. Och hos honom fanns dock allt, som berättigade till en tryggad plats: en frisk kropp, en ren själ, ett godt hjärta och en hjärna från början lika väl danad som någon annans. Och oaktadt dessa storartade förmåner har samhället befallt honom att vara intet, och det underligaste af allt, han lyder.
Häpen öfver den oväntade riktning hennes tankar tagit såg sig miss Elisabeth omkring som efter uppvaknandet ur en tung sömn.
— Hvem är jag, som tänker detta, mumlade hon klagande. — Åh hvad jag måtte hafva blifvit förändrad! — Hon lutade pannan mot knäen för att slippa se något och sade bittert: — Hvad vi kvinnor äro olyckliga, som aldrig behöfva tänka.
— Hur ä’ det miss? frågade Lind. — Ä’ ni sjuk?
— Nej, sade hon otåligt och såg bort för att slippa möta hans vänliga blick. — Jag tänkte blott.
— Akta er för det, miss, det blir man aldrig glad af.
Hon höjde lätt på axlarne, det där var också ett svar på frågorna. Och så lät hon blicken sakta glida förbi omgifningarne. Där stod skogen i mörka, högtidliga färger och hafvet låg i regnbågsprakt under himlahvalfvets oändliga djup. En flock stortrutar och tärnor snattrade kring en död fisk nedanför åsen och krabborna solade sig dåsiga vid stranden litande på sina skyddande skal, dem inga rofgiriga näbbar förmådde knäcka. Och hon anade, hur farlig tanken är, hur alla små och stora orättvisor, hvaraf det bestående efter hand fuskats ihop, lefva på och hafva sin rot i denna från barndomen Hände oförmåga att tänka. Ty började alla människor tänka i dag, skulle de slagit världen i spillror till i morgon. När samhället gjorde s. k. uppoffringar för folkskolor, där det lärde sina styfbarn att icke tänka, och institut, där de utvalde dresserades att tänka så litet som möjligt eller blott i en viss riktning, vidtog det helt enkelt af behofvet påkallade försiktighetsmått och sörjde för sitt bestånd.
Miss Elisabeth förde skrämd bägge händerna upp till annan, det blef för mycket detta, hon ville ej tänka längre. Hon gjorde det ej heller, men sjöfåglarnes hesa skrin ljödo i hennes öron som smädevisor och skogen tycktes henne med kallt förakt blicka ned på den lilla människan, som öfvade sig att forma stora tankar och blef rädd för dem.
