94
spärrade ögon mot hafvet, som stulit deras sista hopp. De voro oåterkalleligen afstängda från världen, ödet hade afkunnat sin dom. Och provianten låg där orubbad på sin plats, de rostade köttskifvorna insvepta i en gethud, vattenpåsarne och ankarne, allt färdigt att föras om bord, endast det viktigaste, jollen, saknades.
En stund efteråt reste hon sig, bedöfvad af slaget, och stapplade tillbaka till åsen samt stannade bredvid Lind.
Han borrade fast sina ögon i hennes, som om han ända till det sista inbillat sig, att ett misstag varit möjligt. Och när han i hennes stela blickar läste bekräftelsen på, att det var förbi, kom något virrigt i hans.
— Dömda! sade han för andra gången.
— Vi äro ju människor, mumlade hon utan att veta, hvad hon menade därmed.
— Människor! Just därför är det så svårt att bära.
Ännu en gång sågo de dit ned, sedan vacklade bägge som druckna mot grottan. Där rätade Lind plötsligt upp sig och höjde sina knutna händer mot himlen.
— Lifvet, hvad är det värdt! Åh, du där uppe, du …
— Nej, nej! bad hon skrämd. — Häda icke!
— Nej, sade han och sjönk ihop i viljelös slapphet — det tjänar heller ingenting till.
Hela dagen låg Lind framstupa invid klippväggen, och hon satt orörlig i grottans ingång, med pannan lutad mot knogarne. Han gräfde ned sig i en oresonlig förtviflan, som hvarken ville höra eller förstå skäl, och hon tänkte på detta sista och mycket annat, som timat. Någon mening måtte det finnas med allt, men hvilken? Hennes ögon höjdes mot den himmel, dit barnet lärt sig rikta de frågor, på hvilka det befarade, att människor ej kunde gifva svar. Och den log blott kallt blå och oåtkomligt hög, ingenting annat. Således måste hon själf både fråga och svara, inom sig söka gåtans lösning, nu, fastän hon var så trött. — Flere timmar efteråt väcktes fröet till en tanke i hennes söndergrubblade hjärna.
— Jag har offrat, hviskade hon sakta — ty rättigheten att nämnas människa, köpes blott till mycket högt pris. Nåväl, jag vill betala och försöka lefva, blott jag får glömma. Du, till hvilken man vänder sig, när alla andra svika, gif mig flera bördor att bära, på det att de alla må blifva lättare. Och sedan, tillade hon lugnt och sansadt med ett leende, hvari den stora, kraftiga försakelsen kämpade med
