Sida:Gustaf Janson Paradiset.djvu/93

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

93

De nickade bägge leende mot hvarandra, det otroliga hade skett, allt var redo.

Vid midnattstid blåste det upp till storm. Vredgade vräkte vågorna in öfver bränningarne, sprungo ursinniga mot stranden med hvit fradga på sina svarta kammar och spolade högt upp på sanden, där de vildt skränande splittrades mot de orubbliga stenarne. Men de bägge människorna märkte intet, de sofvo tungt och godt, som en hvar gör efter väl förrättadt dagsverke: Och tidigt nästa morgon voro de färdiga att anträda sin farliga färd mot ett mål, som de icke visste blott hoppades ej skulle vara för långt aflägset.

— Det blåser styggt, sade Lind — men desto fortare komma vi fram. — Hans ögon flögo spanande öfver de ärggröna, skumkrönta vågorna, som hotfullt sorlade vreda varningar mot honom och ibland slungade sina stänk ända fram till hans fötter. — I alla händelser ska’ vi härifrån nu, tillade han fast och gick beslulsamt några steg, under det att miss Elisabeth en stund stannade efter och i en lång blick tog afsked af grottan och platsen framför densamma. Då hon vände sig om för att skynda i fatt honom, var Lind redan halfvägs uppe på åsen mellan strandremsorna, och då hon nådde dess fot, såg hon honom stanna där uppe och se bort mot viken. Nästa sekund skedde något oförklarligt. Mannen vacklade som en drucken, tog sig häftigt om hufvudet och utstötte ett klagande skri, hvilket svagt och oredigt nådde hennes öron genom blåsten.

Hon förstod, att någonting händt under natten, och ilade snabbt vidare. Hunnen upp till Lind stannade hon som bedöfvad och mekaniskt görande samma åtbörd som han, flämtade hon.

— Borta! — Hon gned häftigt sina ögon, det var ej möjligt annat än att en synvilla bedrog dem.

— Dömda! sade onaturligt doft mannen vid hennes sida.

Miss Elisabeth rätade hastigt upp sin sammansjunkna kropp och sprang utför åsen, hon ville på nära håll öfvertyga sig, att hon sett rätt. Och när hon stod vid den plats, där de båda föregående afton lämnat jollen, fanns intet annat kvar än ett djupt, vattenfylldt hål i sanden, pålen var lössliten, jollen hade flutit ut.

En hel kvart förflöt, innan hon fattade, hvad denna förlust verkligen innebar. Sedan tumlade hon ned på kokosnöthögen där invid och stirrade med af skrämsel vidt upp-