Sida:Gustaf Janson Paradiset.djvu/99

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

99

högtidsklädd allmoge i djupa led framför och bakom sig. Och gamle prostens spröda stämma täljde den aldrig nog hörda sagan om gossebarnet i Betlehems krubba och förkunnade för tusen sinom tusende gången det glada bådskapet: frid på jorden och människorna en god vilja. Då började han lågmäldt men tydligt bedja med. Minnet af hans barndom stod lefvande för honom, där fanns granen, grenljuset och fisken och gröten, och sedan bad lille Karl Lind som en snäll gosse sitt Fader vår.

Miss Elisabeth föll ned bredvid honom och med hufvudena tätt intill hvarandra bådo bägge på hvar sitt språk:

— Herren välsigne oss och bevare oss!