omöjligt, dessutom meningslöst och att i onödan bortkasta en dyrbar tid. Undertecknad, som under sex år var assistent vid etnografiska museet, skall alltid med djup tacksamhet minnas professor Retzii ledning. Större delen av museet var vid början av denna period närmare att likna vid ett magasin än en museilokal. Hela de syd- och ostasiatiska samlingarna, hopbragta av doktor Hjalmar Stolpe under Vanadis’ världsomsegling, och även en god del andra samlingar voro utställda å öppna hyllor, å vilka föremålen delvis voro fästade med metalltråd. Inom en jämförelsevis kort tid var detta föga tillfredsställande utställningssätt avskaffat, hyllorna förvandlade till skåp och ny uppställning och etikettering verkställd.
Professor Retzius var en idealisk arbetsledare. Han förstod att på ett underbart sätt tända entusiasm och elda arbetsivern hos underordnade utan att någonsin med snäva föreskrifter stävja det egna initiativet.
Trots sina stora, rika insatser inom huvudgrenarna av sin vetenskap, ägde Gustaf Retzius dessutom i ovanligt hög grad vittfamnande intressen. Hans arbetsintensitet och arbetsproduktion saknade motstycke, men så var även för honom begreppen arbetsglädje och livsglädje sammanfallande.
