ses öfriga fasta funktionärer såsom skattmästare, not- och tågdragare, stångkarlar (råkarlar) och vakhuggare (wäckiare). Hvilken uppgift hvar och en af dessa har, och hvad denna uppgift innebär, är det lämpligare att längre fram i detta arbete redogöra för. På somliga håll äro de nämnda tjänsterna ständiga, men innehafvare af dem utses för en dag i sänder eller tills vidare.

Därpå öfvergår man till sammanförande af näten, linorna och
öfriga tillbehör. Sedan diskuteras, hvem som skall lämna de
förnämsta partierna af redskapen. Förnämligast anses att lämna den
mellersta delen af noten (kulen, fel för kijlen), hvilket merendels
är den mest framstående deltagarens företrädesrätt. Därnäst
kommer levererandet af tågvirke, hvilket anses mera betungande.
Slutligen täflar man om, hvem som skall tillskjuta större delen af näten.
Ofta händer det, att noten endast med svårighet kan åstadkommas,
därför att de mera inflytelserika sinsemellan icke kunna komma
öfverens. På somliga ställen brukar en enda lämna hela noten, på
andra håll är det flera som göra detta. Ofta är det två, tre eller
fyra bönder, som lämna ena hälften, under det att den andra
lämnas af en adelsman. Jag vet, att adelsmän icke velat på annat