INLEDNING.
Gotländskan är det enda bland alla Sveriges landskapsmål, som kan sägas ega en historia. Om man nämnligen granskar våra äldsta språkqvarlefvor, såsom runstenar och landskapslagar, så hafva vi utan tvifvel äfven i dessa oförkastliga prof på hvarje landskaps tungomål för de olika tiderna; men man finner tillika snart, att de skiljaktigheter, som dem emellan visserligen icke helt och hållet saknas, dock jämnförelsevis äro så obetydliga och föga stadiga, att man på grund af dem fåfängt skulle söka att uppställa verkliga och sjelfständiga landskapsspråk eller munarter. Runstensåldern ligger dessutom så långt tillbaka i tiden, att sannolikt inga betydande skiljaktigheter då ännu hunnit utveckla sig inom folkspråket i landets olika egnder, ja, kanske icke ens inom hela Norden. Härom vittnar den nästan genomgående enheten inom språket på runstenarne, allt ifrån Medelpad genom Småland och Skåne till Söderjutland (Slesvik), samt derifrån genom Norge, Island, Grönland och till Man, midt emellan Fornangler, Väler och Irar.
På den tid, då landskapslagarne nedskrefvos, hvilken tid väl i allmänhet är yngre än den egentliga runåldern, hade kanske några smärre olikheter hunnit utbilda och rotfästa sig inom landskapsmålen; men samtidigt dermed hade äfven grunden tvifvelsutan redan blifvit lagd till ett gemensamt Svenskt språk, ett riksmål, som efterhand gjorde sig gällande i stort inom den egentliga riksstyrelsen, t. ex. vid alla statsförhandlingar mellan Svear och Götar. Detta gemensamma Svenska riksspråk erhöll derföre också sin äldsta fasta skriftform uti landskapslagarnes språk, hvilket åter utgick från det tungomål, på hvilket hela landets mäktige och lagkännare sins emellan afhandlade sina gemensamma saker.[1] Dels uti de i verkligheten af forno aldrig stora skiljaktigheterna emellan landskapens folkmål, och dels uti det nyss omtalade gemensamma lagspråket, som jämnförelsevis tidigt nog började göra sig gällande, bör man utan tvifvel söka orsaken till den i det hela ganska ringa olikhet, som änn’ i dag förefinnes mellan nästan hela det nuvarande
- ↑ Jf. Rydqvist, Sv. Språkets Lagar, I. 178, 348.
