Sveriges alla landskapsmål; kanske med undantag af ett par, tre syd- och vest-svenska. Olikheterna inom de nutida munarterna kunna nämnligen icke sägas vara grundade på forntida skiljaktigheter, utan de äro snarare alster af tiden, såväl när afvikelserna blott höras i uttalet, som när de äfven framträda i ordförrådet. I förre fallet äro de jämnförelsevis ganska unga,[1] och i det senare bero de alldeles icke, eller åtminstone i högst ringa mon, på någon urgammal och genomgående olikhet mellan landskapens språk, utan förnämligast på den större eller mindre trohet, med hvilken folket å ena eller andra stället bibehållit språkarfvet rent och oblandadt ifrån forntiden.
Med Gotländskan förhåller det sig något annorlunda. Hon utgör nämnligen ej allenast ett af nutidens från rikssvenskan mest afvikande landskapsmål, med ett mycket egendomligt uttal och ljudsystem, samt ett stort antal egna ord och benämningar äfven på ganska vanliga ting, utan en del af dessa egenheter hafva funnits till redan uti den äldsta tid, om hvilken häfderna tala. Egenheterna i Gutniskan (såsom man för korthetens skull kunde benämna Forngotländskan), förnämligast med afseende på ljud och ljudbeteckning, kunna efter ursprunget delas i flere olika slag. De äro dels hvad man kunde kalla allmänt Forngermaniska,[2] — och då stundom Förisländska — dels af mera rent Fornnordiskt eller Fornsvenskt lynne, och dels af särskildt Gutniskt eller Gotländskt (Nygotländskt) slag. Till de allmänt Germaniska höra de urgamla tveljuden ai och au (Isl. ei, au), hvilka städse funnits och ännu i dag lefva i Gotl.; men Gutn. egde derjämnte þ i fullt bruk, och om hon också icke så strängt åtskilde de tre tandljuden d, t och þ som Gotiskan, så egde hon dock i behåll þ både i udd-, mid- och slut-ljudet (an-, in-, auslautend, Grimm), såsom uti þula, broþir och bruþ d. sg., Got. þulan, broþar och bruþ a. sg., hvilka ej hunnit försvagas till Isl. þola, bróðir, brúð. Lemningar af Förisländska former äro de med ett n slutande ändelserna uti præs. och ipf. pl. conj. hafin, qwamin, Got. habaina, qwemeina, hvilken ändelse äfven finnes i den öfriga fornsvenskan, liksom uti nom. sg. f. och pl. n.
- ↑ De yngre tveljuden i Gotländskan hade sannolikt icke börjat att göra sig gällande förr än under 16:de, kanske först under det 17:de årh. Åtminstone finnas de icke, hvarken i de yngsta runinskrifterna af år 1514 och sporas t. o. m. icke i den af 1572, eller i den yngre handskriften af Guta Lag från år 1587, hvilken dock grundar sig på en urskrift af år 1470. — Ej häller funnos några tveljud i Dalskan vid Kalmar-unionens slut, att döma af åtskilliga ordspråk, som omtalas från Gustaf Vasas Dalkarlar.
- ↑ Med Germaniskt menas här naturligtvis aldrig blott Tyskt, utan det som är gemensamt Tyskt och Nordiskt, hvilket åter Danskarne, efter Rask, pläga kalla Gotiskt.
