Gutniska Urkunder.
Det Gutniska språket finnes bevaradt till våra dagar uti urkunder, hvilka dels äro nedskrifna med vanlig medeltidsstil på pergament eller papper, dels med runskrift ristade uti sten eller metall. Af förre slaget äro: Guta Lag och Guta Saga, skrifna å pergament, och Tillägget till Guta Lag efter en yngre pappershandskrift; af det sednare äro: Runinskrifterna, de flesta utgörande grafskrifter, jämnte några få af annat innehåll, nästan alla ristade i sten, med undantag allenast af två i järn (N:o 70 och 104), några ristade eller med färg och rödkrita skrifna på kyrkoväggars kalkrappning (N:o 62, 67—69, 75—79, 132, 133, 162, 163), samt tvänne klockoinskrifter (N:o 101, 108). Egen i sitt slag är den allenast fyraordiga inskriften N:o 204, som med munkstil är graverad i messing å handtaget till en gammal järnaln.
1. Guta Lag.[1] — Utgifvandet och behandlingen af denna till nedskrifningstiden väl icke äldsta, men i många fall till språkformen ålderdomligaste af de Svenska landskapslagarne, har blifvit en jämnförelsevis icke så svår sak, sedan man eger den utmärkta och förträffliga 1852 års upplaga af Hr Professorn D:r Schlyter. Att en efterföljande bearbetare, som behandlar samma sak, men till en del utur en något skiljaktig synpunkt, skall finna eller tro sig finna ett och annat att anmärka, komma till en och annan skiljaktig åsigt, föreslå en och annan förändring, skall icke väcka hvarken förundran eller missbilligande hos den vördnadsvärde Utgifvaren, som haft den afundsvärda lyckan att genom en sällsynt förening af djup lärdom, ovanlig skarpsinnighet, ihärdighet och flit under ett tredjedels århundrade, i sina landskapslagar åt sig uppresa ett minnesmärke, hvartill få länder lära kunna uppvisa något motsvarande, och öfver hvilket både han sjelf och fosterlandet kunna känna sig lika stolta.
Angående den närmare beskrifningen på de Gutniska fornhandskrifterna, deras ålder och förhållande till andra lagböcker, hänvisas till Företalet till Gotlands-Lagen,[2] der allt dithörande är på det fullständigaste behandladt. Det antages der, att den äldre handskriften af Guta Lag med det historiska tillägget,
- ↑ Namnet Guta Lag, d. ä. Gutars (Gotländingars) synes vara det mest passande; först emedan de forntida lagarne oftast benämndes efter landskapens innebyggares då varande namn — såsom Suþer-, Westmanna Lag — och sedan derföre, att detta namn brukas i lagen sjelf: Lag Guta, 2. 1, 13. 14, samt att öboarne ännu kalla sig sjelfve Gutar.
- ↑ Härmed menas alltid den Schlyterska upplagan.
