af några pronomina Gutn. þaun, engun, FnSvensk. þön, ingin, samt i pl. af vissa comparativer, lengrin (skulle på Got. vara langizans)[1]) och flairin; likaså det äfven i andra LL. brukade sina g. sg. (sui), Isl. sín, Got. seina. Mera uteslutande Gutniska egenheter äro det i treljudet iau splittrade Gotiska och Forn-nord. tveljudet iu, samt att det långa ā och ō, Isl. á, ó, omljuda till e och y, Isl. æ, œ, hvilka utmärkande egenheter ännu till det mesta fortlefva i Gotl. Vidare att det gamla Nord. a i vissa tillfällen öfvergått till e, t. ex. uti de masculina och neutr. substantivändelserna ari och skapr, som blifvit eri och skiepr, domeri, hunderi, raiþskiepr, m. fl. Den mest utmärkande egenheten hos den nuvarande Gotl. äro alla verkligen långa sjelfljuds öfvergång till tveljud: í till ei, ú till äu, ý till öi.
Egendomliga ord i Gutn. och till en del i Gotl. äro: ag groft myrgräs, banda fredskrets, bandi m. band, fastr osnöpt, garlakr beredd, hogsl (se Schlyt. Gotl. Lag., Gloss.), kerldi n. mankön, kleti n. förrådshus, legwita f. rya, underbreda, loyski n. bar fläck, sauþr m. brunn, swela dröja, þiauþ n. menniska, hjon, m. fl.
Redan dessa korta antydningar visa, att Gotländskan utgör ett eget landskapsmål, hvilket sjelfständigt bestått ifrån äldsta tider intill denna dag. Det bör derföre vara upplysande för Svensk och Nordisk språkforskning att ega Gotländskans äldre språkqvarlefvor samlade och behandlade på ett ställe. Dessa äro visserligen hvarken många eller särdeles rikhaltiga, men de innehålla likväl tillräckligt, för att man deraf kan göra sig en temmeligen klar föreställning om språkets art och kynne; särdeles om de behandlas med blicken beständigt fästad på öns nu lefvande språk. Går man åter icke till väga på detta sätt, så stadnar man ofta i villrådighet om rätta meningen med månget språkförhållande och begår misstag, som eljest kunde hafva undvikits. Men det är icke nog att hafva dessa språkliga minnesmärken sålunda samlade, för att underkasta dem en jämnförande bearbetning, de böra äfven ordnas efter en bestämd plan och med begagnande utaf en följdriktig och efter språkets verkliga lynne och beskaffenhet lämpad rättskrifning. Ett försök att åstadkomma något sådant kommer här att göras, och är arbetet ämnadt att bestå af tre afdelningar: 1. Texten af samtliga Gutniska språkurkunder, hvarefter framdeles komma att följa 2. Utkast till en Gutnisk formlära, och 3. Ordbok.
- ↑ Egentl. laggizans; men i denna skrift begagnas i detta och några liknande fall ett med det vanliga Nordiska mera öfverensstämmande skrifsätt af de Gotiska orden, t. ex. h framför w och w efter q, m. m.
