helt bestående lagen. Hitta är också en yngre försvagad form af den äldre þitta pron. n. detta, som ingen enda gång läses i de föregående äldre kapitlen och ej häller på de äldre runstenarne med det renaste språket; ty det är först på de allra yngste med ett betydligen försämradt språk som man träffar sådana former som: N:o 132 hita, 126, 187 och 145, 153 hinna, hina (för þitta, þinna, detta, denna), m. fl. Det duala pron. hwar (Isl. hwárr hvilkendera — af två) står också uti dessa tre kapitel flere gångor i stället för det plurala hwer (Isl. hwerr hvilken — af många), under det att denna förvexling är högst sällsynt i alla de föregående kapitlen.
2. Guta Saga. — Ehuru denna saga till omfånget icke är
särdeles stor, eger hon likväl den icke ringa märkvärdigheten
att vara den enda verkliga, på landets eget språk skrifna
fornsaga, hvilken Sverige eger. Berättelsen om Gotlands första
”hittande” och bebyggande af Thjelvar kan man naturligtvis
icke tillägga någon särdeles stor vigt, då landet — hvad dess
många forngrafvar från brons- och stenåldern tyckes utvisa —
troligen varit bebodt af andra stammar långt före de
Skandinaviska folkens invandring till Norden. Den bekante runstenen
i Östergötland vid Österskams by i Ö. Nykyrko-socken
(Liljegren N:o 1115), hvilken Hadorph anför i företalet till
Gothlandz-Laghen, och hvilken äfven Schlyter (s. 317) synes anse
för en antaglig hemul, torde likväl icke med sitt innehåll bevisa,
hvad de fleste forskare antagit, nämnligen att han skall vara
rest öfver just den nämnde Thjelvar. Inskriften lyder sålunda:
Þurir sati stain at Þialfar, faþur sin, iar stranti a Kautaun;
och på stenens andra sida: ...sun, iar buki (?) a Kautau ...
truista sina (Thorer satte sten efter Thjalvar, sin fader, som
strandade (eller landsteg?) å Gautön (?). — ...son, som bodde (?)
å Gautö ...). Det är först och främst ganska tvifvelaktigt, om
de båda namnen äro de samma; ty stenens Þialf-ar och sagans
Þiel-war l. Þielw-ar kunna vara alldeles rotskilda. Men ännu
betänkligare är det att antaga, att Gotland någonsin i sjelfva forntiden ansågs eller kallades för en ö. Man var icke då så
van som nu att ifrån barndomen med sådan lätthet öfverse
land och öar, blott med en blick på kartan. Gotland var då
ett land liksom Island, Irland, Hjaltland; t. o. m. det Engelska
Man benämndes knappast för en ö. Dessutom kunde dess
namnform aldrig varit Gaut-, utan Gut- eller Got-au. Sluteligen
är det nästan omöjligt, att man på den tiden skulle kunnat bruka
slutartikeln, särdeles i fråga om ett namn, såsom vid Gaut-aun,
hvilket dessutom här ovilkorligen skulle varit Gaut-auna. Och
sist, skulle då Gotland icke blifvit både funnet och bebygdt
