flere århundraden förr än denne runsten restes i Östergötland, hvilken icke kan vara äldre än från 1100-, allra högst 1000-talet, då likväl redan både kristendomen predikades och kyrkor der byggdes vid denna tid?!
Det är likväl otvifvelaktigt att sagan, såsom Schlyter ganska riktigt anmärker, moste vara grundad på äldre sägner, ehuru nedskrifven i en långt senare tid. Sagogrunden till dessa berättelser är så mycket säkrare af fornaste art, som hon t. o. m. eger ett par små skaldeverser af rent Nordisk form:
Allt ir baugum bundit
Boland al þitta warda m. m.
Och således saknar hon icke ens det, som i all Nordisk saga med rätta anses som ett af de yppersta bevis på hög ålder och äkthet. Denna Sagans nedskrifningstid anser nämnde Förf. (s. IX) icke kunna sättas längre tillbaka än till år 1318, på grund af hvad som uti 6:te kapitlet bestämmes för det fall, att krönt konung blifver fördrifven från sitt rike, hvilket synes vara föranledt af det, som händt konung Birger Magnusson. Hon skulle således vara yngre än den äldste till tiden bestämbare Gotländske runstenen N:o 63, hvilken med någon sannolikhet kan hänföras till år 1305. Härvid bör likväl icke lemnas oanmärkt, att hela detta stycke om konungs fördrifning, som just utgör hela Guta-Sagans slut, står i ett ganska löst sammanhang med allt det föregående, och att det onekligen i hög grad har utseendet af att vara ett senare gjordt tillägg.
Angående språkets förhållande i Sagan och lagens tre yngre slut-kapitel, 62, 63 och 65, jämnfördt med den sist nämndas äldre delar, kap. 1—61 och 64, så kan, utom hvad som ofvanföre derom är nämndt, följande ytterligare anmärkas. Uti Sagan (under hvilken benämning jag för korthetens skuld här äfven innefattar de 3 yngre lag-kapitlen) träffas de äldre ordformerna et och miþ blandade med de här jämnförelsevis yngre at och meþ, liksom uti Lagen (hvarmed här menas blott de nyss omtalade äldre kapitlen); men under det att de yngre formerna äro de allmännaste i Sagan, förekomma de mycket sällan och nästan blott undantagsvis i Lagen. De yngre formerna haitir præs., men conj., (Leon-)kopungr, ändelsen skapr, fyr en (förr än), äfvensom mindri comp. och raþir præs. träffas endast i Sagan, då de motsvarande äldre: haitr, en, kaupungr, -skiepr, fyr þan,[1] minni ensamt tillhöra Lagen. Ännu mera betecknande är det, att den rent Nordiska formen margir pl. (månge) allenast brukas i Lagen, då deremot den yngre och mera Tyska
- ↑ I GS. förekomma dock hiskep och raiþschep; — och þan conj. läses en gång (35. 4), men eljest en.
