ännu ganska långt ned i tiden hållit sig. Desse stamfränder kunna Gutar, som drogo till Miklagård eller Jorsala, hafva påträffat, och, öfverraskade af tungomålens likhet, hafva ansett för gamle landsmän, och på detta sätt kan sägnen hafva upprunnit. Att slika resor skedde från Gotland fulltygas af Sjonhems-runstenen N:o 89 öfver en Roþfos (Isl. Hróðfús), som på utfärden vardt sviken af Blakkumenn eller Valacker.
En af Sagans hufvudpunkter är berättelsen derom, att Gutarne sjelfvilligt gingo under Sveakonungens lydno (kap. 2), och att de samtyckte både till att betala honom skatt och äfven att bistå honom med sju snäckor på hans ledungstog (kap. 6), eller att, om de icke förmådde utrusta fartyg, i ledungslame erlägga 40 marker penningar för hvarje uteblifven snäcka. Ehuru denna berättelse eger alla kännemärken att vara fullkomligt sann, så bör ändock hvarje nytt intyg derom vara välkommet, särdeles då det utgår från ett motsatt håll. Blott en half mil snedt öfver fjärden från det gamla Sigtuna, och således omkring 3 mil söderut från Uppsala står, på Thorsätra gärde i Ryds socken, en runsten med en högst märkelig inskrift. Om innehållet kan i hufvudsaken intet tvifvel uppstå, ehuru inskriften visserligen behöfver en noggrann omgranskning, då den eger ett dunkelt och svårläst ställe, som är skrifvet med starka förkortningar. Liljegren har i sitt försök (Runurk. N:o 325, jf. Bautil 271) att ifylla det bristande påtagligen icke träffat det rätta, och något annat och bättre i den vägen har jag icke sett. Inskriften lyder efter Bautil (N:o 271) sålunda: Skuli . auk . Folki . lata . reisa . þinsa . stein . eftr . broþur . sin . Husbiorn . hnusiokuti . þa . þir . kialt . toku . a Kutlant. Allt är här klart och lätt begripligt, utom det besynnerliga hnusiokuti. Det är tydligt, att man här har för sig en i förkortning skrifven underrättelse, hvilken man kanske t. o. m. med flit velat göra dunkel och tvetydig, emedan derutaf eljest kunnat uppstå obehag för efterlefvande, t. ex. gäldande af dråpsböter eller något dylikt. Och vi skola också se, att man derutur kan få tvänne om icke flere olika meningar. Jag skall åtnöja mig med att framställa trenne olika förslag, ehuru flere kunde göras.
Vid svårlästa runskrifters tolkning, särdeles om de äro hopskrifna utan skillnad mellan orden, bör man märka följande. Raden får afskäras i ord, hvarest lämpligast kan vara, och då i äldre runskrift sällan någon runa skrifves dubbel, har man rätt att öfver allt tänka sig möjligheten att hvarje enkel runa kan fordra att läsas två gångor (t. ex. i den ofta förekommande meningen: Kuþ hialbi hansalukuþs [hans salu uk Kuþs] muþir (Gud hjelpe hans själ och Guds moder). Vidare kan b äfven betyda p, k äfven g, t äfven d, u äfven w, o. s. v.
