Man ser genast, att åtskilliga uteslutna bokstäfver moste
ifyllas på det ofvan antydda stället, om det skall blifva någon
mening af, och Liljegrens försök är detta: han vasi o kuti . þa .
þir . m. m. Då han icke lemnar någon vidare förklaring eller
öfversättning, kan man endast gissningsvis antaga, att han trott
meningen vara: Han var å Gotland (?), då de gäld (skatt) togo
å Gotland; men det är tydligt, att det icke så kan förstås.
Jag föreslår åter följande: 1. Han wa sio Guti, þa þir giald
toku a Gutland, han drap sju Gutar, då de upptogo skatten å
Gotland; — eller: 2. Han was siok uti, þa þir, han var sjuk
ute (borta på färden), då de; — eller: 3. Han wa sio-kuti l.
sio kuti, þa þir m. m., han drap sjö-kutar eller sju kutar (d. ä.
hafssjälar, själhundar), när de voro på skattekräfningsfärden på
Gotland. Det kan knappast vara blott och bart en slump, att
dessa ord med så ringa förändring kunna fås att betyda så
olika saker. Det är dessutom ganska sannolikt, att desse
Svea-konungens skattekräfvare icke alltid voro så kärkomne gäster
bland de stridbare Forn-Gutarne, och att således tvist lätt kunde
uppstå emellan dem och öboarne; och det känna vi mer än väl,
att det på den tiden sällan var långt emellan ordstrid och
blodigt huggskifte. Konungen moste likväl antagas hafva varit
angelägen om att icke onödigtvis uppreta det aflägsna och troligen
svårstyrda öfolket, hvarföre han nog strängeligen ålade sine
sändemän att iakttaga ett lugnt och fogligt uppförande. Men
uppkom nu det oaktadt strid, hvaraf dråp blef följden, så kan
man väl taga för gifvet, att han strängt skolat beifra sådant,
särdeles om orätten var å sändemännens sida, och att dessa
derföre skulle låta sig angeläget vara att i det längsta söka
dölja det skedda. Men å andra sidan ansågs det på den tiden
medföra en så utomordentligt stor berömmelse att i strid hafva
fällt sju motståndare, att det skulle varit nästan omöjligt att
helt och hållet förtiga sådant. Då nu en händelse, sådan som
den här antydda, på den tiden ganska lätt kunnat tilldraga sig,
så ligger ingenting orimligt deruti, att ett fyndigt och
skarpsinnigt hufvud kan hafva hittat på detta sätt att få det fräjdstora
dådet bevaradt åt efterverlden, under det att man tillika
skyddade sig för betungande efterräkningar genom sjelfva inskriftens
tve- eller flertydighet.
Med följdriktig Fornsvensk rättstafning skulle inskriftens utseende blifva detta: Skuli auk Folki lata(l. litu) raisa stain iftir broþur sinn Husbiorn; hann wa siu Guti (l. Guta) l. hann was siuk(r) uti, l. hann wa sio-kuti (l. siu kuti), þa þair giald toku a Gutland, — och på Isl. Skúli ok Fólki láta (lètu) reisa stein eftir bróður sinn Húsbiörn; hann wá siau Gota l. war siúkr úti l. wá sió-kuti l. siau kuti (sela), þá þeir giald tóku á