(32. 38), der gen. pl. marka anses rätteligen hafva bort vara nom. (markr). Härtill kunde ytterligare hafva lagts genitivformen bloþs (i betydelse af slägt, blodsband), som synes oriktigt användt 14. 30 miþan bloþs (för bloþ nom.) ir til, 14. 85. þann, sum bloþs (för bloþi dat.) ier nestr, och 15. 27 iru beþin bloþs (för bloþi dat.) iem-ner äro de båda lika nära i slägten, i afseende på blodsbandet. — Till försvar för de anförda genitiverna uti talesätten firi hepta-launs, taki so launs vet jag intet att andraga, såvida icke till grund derför skulle ligga någon för länge sedan glömd stark ellips, i senare fallet kunde man kanske tänka på ett taki so til launs; men kanske bero de blott på ett genom skriffel tillkommet s. Nästan likadant torde förhållandet vara med bloþs, ehuru denna genit. snarare tyckes se ut som en stelnad form efter ett fordom fullständigare talesätt; kanske har det utgjort första delen af ett sammansatt ord (bloþs-kyn, -ætt, eller något annat nu okändt)? Det är derföre som jag ej vågat bortstryka detta s vid min omskrifning af texten.
Förhållandet är deremot ett helt annat med de under tvifvel framhållna genitiverna nata, banda och marka. Nata och marka kunna väl icke försvaras i den ställning, i hvilken de nu stå; men de kunna dock lätteligen förklaras såsom grundade på äldre, men inom Gutn. redan då småningom utdöende språkförhållanden; — banda kan deremot både förklaras och försvaras. — Det Isl. tigr st. masc., som äfven har formen tugr, togr, ett tiotal, decad, ligger till grund för tíu (tihu) och är det samma som Got. taihun (för tihun), decem (dekem), decas, δέχα, δεχάς; och i förening med detta substantivum bildade enheterna sedan de högre cardinal-talen. Ursprungligen böjdes de första 4 cardinal-talen (1—4) såsom adjectiver, svarande till tigr; de andra enheterna voro oböjliga, men tigr böjdes i alla fall, t ex. þrír tigir nom., þriggia tiga gen., fióra tiga acc., fimm tigum dat. o. s. v. Sedermera stelnade dessa lefvande former uti de döda och oböjliga þriátigi, sextigi, af hvilka sluteligen blefvo þriatíu (trol. af acc. tigu, tihu), sextíu, tretio, sextio. Så länge tigr lefde ett sjelfständigt substantiviskt lif, styrde det det ord i gen., hvars antal det bestämde, t. ex. nom. þrir tigir manna, gen. fiögurra tiga manna, acc. sex tigu marka 60 marker. De oböjliga tigi och tíu brukades sedermera såsom adjectiver, t. ex. þriátigi menn, sextíu merkr o. s. v. Sådan har gången varit inom Isl., och det är sannolikt att det har tillgått på samma sätt inom FnSv. Men under öfvergångsskedet kan en förblandning af formerna mycket lätt hafva skett, särdeles när en yngre tids afskrifvare skulle återgifva en äldre tids verk, då de stundom afskrefvo urtexten forntroget, stundom omskrefvo och ändrade
