dock snarare torde vara supin. af verbet skipta skifta. Det läses blott på ett enda ställe, 22. 42, och i detta sammanhang: Engin Gutnisks manns sun far skipt af feþr, þau et hann baiþis, ingen — — får skiftadt (eg. skiftat, sup.) el. skifte (Schlyt.) af (nl. sin) fader, ehuru han begär det. Ordställningen med verbum i præs. eller ipf. och ett sup. förekommer ej sällan i GL. och GS., ehuru Svenskan nu för tiden i dylika fall fordrar n. prt. pass. eller ännu hällre infinit. i stället för supin. Jag håller nämnligen före, att anförda skipt lika säkert är sup. som 22. 19 iru bryþr... flairin ok hafa skipt äro bröderne flere och hafva skiftat. Likaledes uti följande: 10. 7 windr (kan) ai drotin (l. 26. 7 hann) aiþi uppihaldit, 12. 4 windr ai (mandr) wapni uppi-wegit, kan ej mannen upplyfta vapnet. Här är, såsom man ser, sup. och icke n. prt. pss. tillstädes; men ännu tydligare visar detta sig uti följande fall, hvaruti dessutom præs. far äfven användes nästan såsom ett slags hjelpverbum, likasom far och windr i det föregående: 15. 36 engin þy-sun far sik gyt (sup. af gyþa) til luta, ingen oäkta son (eg. trälinno-son) kan genom bevisning om sin börd vinna arfsrätt (eg. får sig godgjord till arf); — gyt är här sup., ty om det skulle förvandlas till prt. pss., så blefve det: far sik gytan (l. gyþan). Likaså: 32. 31 engin þaira fikk friþ gart, ty participialt taget skulle det blifva fikk friþ garran, en ordställning, som deremot är ganska vanlig uti Isländskan.
Det i GL. felande, men i GLT. efter handskr. B. upptagna kapitlet om köp af trälar, börjar med dessa ord, enligt handskriftens rättstafning hos Schlyter, s. 108: Kauper tu mans man i gard thin. Då här just är fråga om trälköp, så kan uttrycket mans man icke i det hela betyda något annat än träl; men hvilken betydelse hafva dessa ord hvart för sig? Alle äro ense om, att mans eller rättare manns är gen. sg. af mandr l. maþr m., menniska, man; men ordet man betraktas deremot i Glossar. till Gotl. L., oväntadt nog, såsom neutr., och det göres sålunda till samma ord som det Isl. man n., dock utmärker ett vidsatt frågetecken någon tvekan. Detta man kan här likväl omöjligen vara något annat än masc., och det bör derföre skrifvas mann. Att detta dubbla n verkligen tillhör ordets stam, synes redan af kapitlets öfverskrift: Af manna kaupi; och att dess kön icke är neutr., utan masc., visar sig alldeles afgjordt af följande ställe, der frågan endast är om samma man (rättare mann); þa en hann warder brigder i heldi, þa haiti (l. ”huti”) þu sala þinn.... gieri hann þa mann (l. ”man”) þir haimulan. När nu adj. haimulan står i acc. sg, m., och när pron. hann dessutom användes på detta man, så lär intet tvifvel vidare kunna uppstå om denna sak. Det som har orsakat missförståndet är
