först, att ordet städse (utom i manna g. pl.) skrifves man, med blott ett n (men det tillhör just handskr. B. att sällan skrifva dubbel bokstaf i utljudet); och sedan, att det en gång skrifves mans man, alldeles såsom uti Isländskan, der man verkligen är neutr., t. ex. uti Grotta Sången (Sn. Edda, Hafn. 1848, s. 378) säges om Fenja och Menja: þær ero at Froða at mani hafðar, de äro hos Frode såsom trälinnor el. i träldom hållna. Betydelsen af vårt manns mann är sålunda: en mans man, eller en menniska, som är en annan menniskas egendom.
Ordet oyri (l. oyrir?) är ett masc., hvaraf alla casus förekomma i handskr. A., utom nom. och gen. sg., hvilka dock just äro de vigtigaste för bestämmandet af böjningsformen. Utaf 5. 16 þa bytir drotin þria oyra ser man, att det är masc., men frågan är huruvida det böjes starkt eller svagt, d. v. s. om det, i likhet med det Isl. eyrir, eyris, eyri, eyri, i sing. böjes oyrir, -ris, -ri, -ri (plur., hvaraf alla casus finnas, afgör intet i frågan), eller om det böjes oyri, -ra, -ra, -ra. Schlyter förklarar sig för det senare, ehuru de uti A. befintliga dat. och acc. sg. (13. 22 och 18. 26) låta oyri, ja, ehuru de likaledes uti B. eller GLT. (37. 34 och 37. 38) hafva samma form, och deras böjning således synes vara stark. Men skälet till antagandet af svag böjning är, att ordet en gång, nämnl. i B. (37. 36), finnes med den till utseende svaga nom. sg. oyri, och på grund deraf förklaras oyri vara skriffel för oyra[1] alla gångor, det förekommer i dat. och acc. i båda handskrifterna. Men först kunde väl antagas, att oyri på detta enda ställe i den jämnförelsevis unga och föga forntrogna handskr. B. kunde vara skriffel för oyrir, sedan att ordet väl kunde hafva bibehållit stark böjning för öfrigt, ehuru nom. förlorat sitt r;[2] och sluteligen att det väl kunnat böjas starkt, ännu när A. skrefs, ehuru det blifvit svagt, när B. skrefs eller afskrefs. Redan på grund deraf, att i hela A. icke finnes ett enda exempel på svag böjning, men väl två på motsatsen, skulle man väl kunna antaga för mest sannolikt eller nästan säkert, att ordet haft stark böjning; men detta har dock först blifvit en alldeles afgjord sak, när man ihogkommer, att äfven den st. gen. sg. oyris blifvit funnen på en runsten i Flairinge, på hvilken det omtalas, att en Hegvald gaf et ouris (oyris) laihi[3] till den helga kyrkan.
- ↑ ”Oyri (dat. et acc. oyri pro oyra, c. 19: 33; 23: 4; Add. 5: pr.)”, läses i Glossar, s. 287.
- ↑ Nästan motsatt är förhållandet med det Isl. endir m., ände, hvaruti den starka nom. någongång ses jämnte den svaga endi, under det att alle öfrige casus i sg. nästan beständigt hafva den svaga formen enda.
- ↑ GR. I. N:o 7. — Således troligen åttondedelen af en marks lege (jordränta). Ouris borde kanske hällre läsas oyris, då pricken uti ᚤ lätt kan hafva blifvit otydlig.
