som Isl. skella (ipf. skall). Detta d tillhör nämnl. icke ordets rot, utan är blott i præs. inskutet för välljudets skull, hvilket alltid sker i Gutn. mellan l och r, n och r, likasom b af samma orsak oftast inskjutes mellan m och l, m och r. Denna välljudsregel var äfven gällande i många Sv. fornskrifter, liksom den ännu är det i Gotl. och till en del i Svenskan. Exemplen i Gutn. äro talrika, såsom: aldra för allra g. pl. allas, faldr ps. faller, mandr man, sandr sann; (h)umbli, jf. Isl. humall humle (men deremot saknas det 12. 1 och 13. 17 i þumlingr tumme, och 16. 8 i gamlar f. pl., som nu i Gotl. låta tumbling, gambler), stumbli, Gotl. stumbli stubbe; äfvenledes hambri dat. sg. af hamar, Gotl. hamar, pl. hambrar hammare (el. rättare hammar), sembr ps. af semia åsämjas, kumbr, Gotl. kumbr l. kumbur, i LL. kumbær, kombær kommer, o. s. v. Stundom är det likväl rätt svårt eller nästan omöjligt att afgöra, huruvida detta välljudsinskott verkeligen tillhör ordets rot eller icke; det förra är kanske fallet uti de anförda orden sandr (jf. Isl. sannr l. saðr, Forn-Engl. (A.-Sax.) sóð, E. sooth), stumbli, jf. Is. stofn, stubbi, stubbr (för stumbr?) stubbe och stump. Ganska förvillande blifver detta, när läppljudet verkeligen tillhört urroten, men derpå i något språk förlorats, och sist åter med tillhjelp af denna välljudslag åter insmugit sig. Sådan är t. ex. händelsen med tandr m. (hvartill man kan sluta af 12. 38 och 13. 4 tendr pl.), hvilkets d i Gutn. alls icke tillhör roten, såsom uti de fornaste språken: Sanskr. dantas, Litau. dantis, Got. tunþus, FnhT. zand, Lat. den(t)s, m. fl. Att likväl d icke mera är rotens utljud, ses af 10. 19 tannum dat. och gen. uti 10. 32 och 37. 9 tanna(-spur). Märkeligt är, att Gutn. ensam bland alla Nordiska tungor har kunnat bibehålla detta ords masc. kön, liksom uti alla de nyss uppräknade fornspråken, med undantag af Litauiskan, der det vacklar mellan masc. och fem.[1] Uti timbr, FnhT. zimbar timmer, är b rotfast; men de i Gloss. till Gotl. L. antagna nominativerna aumr dålig (Gloss. till Sm. L. ömber, eg. ömmande, öm) och barmr barm hade bort skrifvits aumbr, Gotl. aumbur (ond, arg) och barmbr, likasom. dombr dom, ormbr orm och warmbr varm, ainsambr ensam (Gotl. i masc. warmbur, ainsambur l. -br). Domari hade ock bort skrifvas domeri, liksom rauferi röfvare, hunderi n. härad, samt GR. N:o 3 maisteri och 137 kiallera acc. Fiurir fyra, kan ej vara rätta formen, utan fiaurir, då 10. 23 fiaurum dat.
- ↑ Det synes likväl nästan troligt, att ordet tand var masc. i den aldra äldsta Nordiskan; ty man hade väl på den tiden knappast kunnat gifva en beundrad konung ett feminint tillnamn, och derföre har Sigurd Rings medtäflare troligtvis icke hetat Harald Hilditönn (fem.), utan Hilditannr l. -tandr (masc.).
