Ordet paskar, hvilket i Gutn. saknar sing., liksom öfver allt i fornspråket, träffas blott tvänne gångor (6. 32 och 7. 37), och det i förbindelsen eptir paskar. Det är derföre fem. och ej masc., ty eljest skulle formen vara paska; men det oaktadt sättes det i Gotl. L:s Glossar i fråga, att könet kan vara masc., troligen på grund deraf, att det i Ö. Göt., Söderm. och Vestm. Lagarne är masc., och i V. Göt. Lag. en gång står som masc. (II. K. 65, men i not. 93 derstädes står som fem., och likaså III. 104), hvaremot endast fem. æpti pascher förekommer i Uppl. L.[1] — Utaf aln förekommer ingenstädes n. sg., men dess form antages i Gloss., efter några andra Landsk. Lagars föredöme, att hafva varit elin; som dock nom. sg. eln nu blifvit funnen å Guta-alnen (GR. N:o 204), torde denna form böra antagas såsom den rätta.
Ju ringare till omfånget och således mindre ordrika de urkunder äro, på hvilka hela vår kännedom om ett visst språk hvilar, desto oftare händer det att vi stadna i villrådighet, än angående ett eller annat ords kön, än angående formen för flere eller färre casus, o. s. v. Man nödgas då försöka att gissa eller sluta sig till det möjligen rätta på grund af jämnförliga förhållanden inom språket sjelft eller inom andra befryndade tungomål. Det är ganska naturligt, att en sådan osäkerhet ofta skall vara för handen inom ett så urkundfattigt språk som Gutniskan, så att man der ofta nog får öfva sin skarpsinnighet på sådant, och misstag äro dervid nästan oundvikliga. Desto mera välkommet är det då, om tviflen kunna häfvas genom senare upptäckter eller iakttagelser, såsom nyss i några fall skett. Här följa ytterligare några försök i samma väg.
Uti Rydqvists Sv. Spr. Lag. har redan uppmärksamheten blifvit fäst derpå, att den i GL. icke förekommande Gutn. inf. till sjunka ej kan, såsom Schlyt. antager, hafva haft formen siaunka, utan i stället sinqwa, hälst det på Gotl. än i dag heter sinka, och dessutom moste hafva liknat GL:s stinqwa. Likaså har förenämnde Förf. vederlagt antagandet, att fem. blotan, uti pl. kunnat hafva formen blotir (hvilken förutsätter en sg. blot f.), utan i stället blotanir.[2] — Inf. till prt. lustin (12. 30) bör vara liausta (iau af iu), icke lysta, om ock denna form skulle finnas i öfriga LL., — hälst ljudet ännu finnes uti det beslägtade Gotl. liaustur n., ljuster, Isl. lióstr. På grund af GL. 11. 38 skieldr st. præs. antages skielda skallra, skramla, såsom infinitivens form; men denna har dock nödvändigt varit skella,
