gondolieren i Venedig) framdrifver honom medelst en rätt akterut i vattnet snedt nedstucken åra, hvilken på ett eget sätt vrides hit och dit, hvarigenom båtens bakstam också oupphörligt ryckes och vrides af och an åt höger och venster, särdeles om han är liten. Ordet mynd-rikkia, B. mund-ryckia, skulle kunna härledas från Sv. mynda, ro baklänges, stryka med årorna, jf. Ihre, Dial. Lex. (Värml.) mynna, ro en ökstock med en åra, hvilket mynda antagligen kommer af Isl. mund f. hand.[1] Senare delen -rikkia kan möjligen komma af Isl. hrökkwa framdrifva, t. ex. en häst med sporrar, hvilket på Gutniska skulle motsvaras af ett (h)rinqwa l. (h)rikkwa (likasom stinqwa, sinqwa, Got. stinqwan, sinqwan, och Isl. stökkwa, sökkwa); eller också kunde det väl höra till ofvannämnda vricka, ehuru detta på Gotl. mycket väl kan stödja sig på ett äldre Gutn. rikka, hvilket man i en senare tid genom missförstånd förblandat med ett yngre D. vrikke, af Platt-Tysk. wrikken vrida, hastigt fram och tillbaka.
Vid 12. 12 sikil slem (eg. drägel?) kunde anföras Gotl. sika sippra fram, sik n. sidländt ställe, Isl. síki n. kärr.[2] — Under 17. 23 symni (af syfni) n. concubitus, kunde hafva nämnts, att i Grágás (II. s. 60) förekommer det liktydiga svefni n.; — och om 31. 4 tassal m. (?) kan tilläggas, att det kanske ej betyder ”tofs i kläder” (enligt E. tassel, af FnE. tæsel kardborre), utan snarare snöre, stropp, sleif (tygel), då Egilssons Sn. Edda (Reykj. 1848) upptager (s. 232) tasla f., hvilket på Isl. tolkas med týgill. Härmed kan jämnföras det på en gång märkligt liknande och oliknande assala acc. pl. i Járnsíða, s. 78, och æ. Frostathingslov I. s. 211, hvilket på förre stället öfversättes med peristromata (stickade mantlar eller utsydda täcken); monne icke detta assal (sing.?) skulle hafva förlorat ett uddljudande t? — Det för Förf. obekanta ordet 30. 25, 26 warst f. öfversättes med: jord, mark; men dess första och egentliga betydelse är utan tvifvel hägnad, stängsel, gärdesgård, då det säkerligen är samma ord, som det i Gotl. allkända vast f. stängsel, gärdesgård (numera likväl nästan uteslutande af sten), äfven en rad eller långsträckt hög af upplagde stenar (stain-vast), eller annan lång förhöjning, som något liknar en mur. Det är nu vanligt i Gotl. att r mellan kort och sjelfljud och derpå följande två medljud försvinner eller med dem sammanflyter; t. ex bust för burst borst, fyst el. fysst först, stöst störst, vast för varst (2 sg. af ipf. var), kask, musk, stusk karsk, morsk, stursk, m. fl.
