Detta varst, vast är utan tvifvel alstradt ur roten var, af hvilken komma värn och värja, Isl. weria, ipf. warða, Got. warjan, af wars, Isl. warr, var (cautus); t är afledningsbokstaf och s troligen blott välljudsinskott, liksom uti tjenst, vinst, svulst, fågst, inkomst, m. fl.
Vi komma nu till tvänne ord, som icke, utom möjligen på
mycket långt håll, äro af Nordisk, ja, ej ens af Germanisk rot,
utan synas utgöra lån från mera främmande, östliga folk. —
Det första är 11. 39 ri f. stolpe, påle, d. s. s. Gotl. räi (af rí) f.
tjock golf-, tak-bjälke, t. ex. i hus, lador, öfver logar, skullar
o. s. v. Detta ord har trol. kommit till Gotl. från de
Svenskar, som sedan flere århundraden varit boende på Estlands
vestligaste uddar och öar, såsom kring Hapsal å fastlandet, ä
Dagö, Ösel, Vorms, Nukkö, Rogöarna, Odinsholm m. fl. öar.
Det heter der rih, best. ria[1] f., men betyder ej bjälke, utan
torklada, ria. Det gemensamma begreppet för dessa bägge ord
torde kunna sökas uti de mánga nakna bjälkar och stänger, som
i en slik lada finnas för sädens uppläggning och torkning. Men
desse Est-Svenskar hafva utan tvifvel fått både ordet ria och
seden att ria eller ri-torka säd af sina grannar Esterne, hvilke
åter hafva det gemensamt med sine fränder Finnarne, i hvilkes
språk finnas både riihi en ria, riihitsen ritorka och flere
dithörande adjectiver. — Det äfvenledes i GL. blott en gång
förekommande ordet 10. 20 kleti n. matbod, förrådshus, liknar så
nära det fullkomligt liktydiga Isl. klefi m., att man lätteligen
kan föreställa sig, att det blott genoin ett skriffel kommit att
skilja sig från det sistnämnda. Men så förhåller det sig dock
ej, utan ordet har troligtvis åtföljt det nyss nämnda ordet ria
på dess vandring östan öfver hafvet från samma beslägtade
grannfolk, Est-Svenskarne; hvilke likväl sjelfve hafva det till
låns, men icke från Esterne af Finsk stam, utan från ett annat
grannfolk af en helt annan och alldeles ogermanisk stämma,
nämnl. den Litauiska. På Litau. är klêtis f. sädesbod, med det
deremot svarande Lettiska klêts, hvilka ord anses beslägtade
med det Lat. claudere; jf. Lett. klêws, Rysk. chljev stall. De
nämnde Est-Svenskarne hafva så många ord, som till både
betydelse och form så nära öfverensstämma med Gotl., att, om
detta också icke bevisar, att de utgöra gamle utflyttare från
Gotland, hvilket dock ingalunda är omöjligt (jf. Guta Saga,
kap. 1), så vittnar det likväl om en både långvarig och liflig
samfärdsel dem emellan i forna tider. Såsom ett litet bevis
häruppå vill jag blott anföra ett enda ordlån, men hvilket gått
- ↑ Rîa eller rigja, enligt Russwurm: Eibofolke oder die Schweden an den Küsten Ehstlands u. auf Runö. Reval 1855. 1. s. 346.
