en motsatt väg emot de tvänne nyss nämnda. EstSv. har ett ord grullåk, best. grullåka f., som betyder eldskyffel, eldspade. Det vore troligtvis omöjligt för hvarje språkforskare, som ej känner Gotl., att förklara detta ord. Uti Gotl. finnes ett alldeles liktydigt ord glod-raka, vanligen uttaladt glo-raka f., af glod, Isl. glóð glöd och raka f. raka, skrapa, hvilket har den egenheten, att det lika ofta med ljudomkastning uttalas grolaka, och just denna besynnerliga form är det, som Est-Svenskarne hafva lånat, ty den rätta känna de icke. — Äfven ett annat ganska märkeligt ord lefver ännu både i Gotl. och EstSv., ehuru det nu håller på att dö ut hos oss, hvilket möjligen kunde upplysa ett ord i våra Landskapslagar, som städse gjort alla tolkare stort hufvudbry. Detta ord är Gotl. kâxne m. båtländning, båtställe, på EstSv. kâx, best. kâxn (detta är merendels ett tecken, att ordet fordom hetat kaxn och best. kaxnen, såsom t. ex. en butt, best. buttn botten). Af detta ord kunde LL:es kasna-warger mordbrännare, hafva sin upprinnelse; ty i Vestm. L. s. 89 förekommer detta under den säkerligen ännu ursprungligare formen kaxna wargh. Den första betydelsen skulle då vara: båt-, skeppsbrännare, den som öfvar mordbrand i båtländningar — ett så mycket straffbarare brott som ett på den ödsliga stranden vintertiden uppdraget skepp var mycket mera utsatt för illvilljans angrepp, än t. ex. ett hus i en bebodd by — och derifrån skulle betydelsen sedan hafva utvidgat sig till mordbrännare i allmänhet.
Då det ser ut, som att meningen varit att i Glossarium
skulle upptagas alla de ord, som finnas i texten, icke allenast
af hufvudhandskriften A., utan äfven af den mindre vigtiga B.,
och således äfven alla de ord, som ifrån denna äro insatta i
noterna, så vill jag här uppräkna de i det hela ganska få, som
blifvit förbigångna, ehuru orsaken till uteslutandet kanske
allenast får sökas deruti, att de af någon orsak ansetts osäkra
eller mindre vigtiga. Huru adv. finnes icke i Gloss., ehuru det
står uti sjelfva texten 38. 3 af GLT. — I stället för
hufvudtextens uttryck uti k. 64 (30. 34) laga farweg, står i B. lad
farweg, jf. not. 9 till detta ställe. Det är visserligen möjligt,
att detta lad blott är ett skriffel för laga; men det är också
lika möjligt, att denna handskr. här begagnar ett helt och hållet
sjelfständigt ord, nämnl. lad- eller laþ-farweg, en farväg till
eller öfver en laþ. Detta laþ eller laþr, då det kanske var
masc., är det Isl. láð n.[1] gräs-, betesmark, äfven mark i allm.,
- ↑ Jf. Eyðist land ok láð, (Hák. mál XXI) Sturl. K. Sög. ed, Holm. I. 168. Ordet, som mera sällan träffas i prosan, är merendels neutr., men förekommer äfven undautagsvis såsom fem.; se de uti Egilsson Lex. poët. anförda ställena.
