runstoderna. I språkligt afseende särskildt utmärka dessa inskrifter derigenom, att stungna runor mycket sparsamt användas, och när sådana finnas, så är det dock icke omöjligt, att de alls icke tillhöra den förste ristaren, utan i stället kunna vara en yngre tids verk. Derefter bör man framför allt fästa sin uppmärksamhet vid ett ord, som ensamt tillhör dessa stenar och inga andra på Gotl., nämnl. auk och, den uräldsta formen för denna conj. Vidare finner man å den förste Sjonhems-stenen, 89, den relativa partic. ar som, hvilken ingen enda gång förekommer i Guta Lag; samt dessutom finnes på dessa stenar de om ett äldre språk vittnande formerna miþ, iru (sedan meþ, ieru) okbikwi l. byggwi (hvilket sedan skulle blifvit byggi). Hauggråns-stenen, 84, är också den ende af öns runinskrifter, som är affattad på vers, och ehuru denna vers icke är så konstrik som de Isländske skaldernes, så bör man dock ej glömma, huru många svårigheter en inskrift af detta slag skulle erbjuda, der en mängd gifna namn nödvändigt skulle intagas och der dessutom utrymmet var så inskränkt som uti en grafskrift på sten.
Dessa nu antydda omständigheter kunna visserligen tala för
en högre ålder, men de göra det endast jämnförelsevis, i det de
ställa dessa inskrifter i tiden långt före ej allenast alla öfriga
Gotlands-inskrifter, utan äfven före Guta Lag; men lyckligtvis
förekomma, åtminstone uti 2:ne af dem, uttryck, som visserligen
icke hjelpa oss till någon afgjordt säker tidsbestämning, men
likväl gifva en viss ledning för omdömet angående det
århundrade, hvilket de antagligen tillhört. N:o 82 eller förste
Stainkumbla-stenen har följande inskrift (se Afd. I. s. 44):
Butmuntr auk Butraifr auk Kunvar þair raistu stain — — ... auk sun Aula sat miþ skinum;[1] auk hann entaþis at Ulfshala, þa hinn hilgi ...
Denne runsten lästes af Hilfding 1799, och den andre broderstenen 82 utaf Ekedahl ännu på 1820-talet; men nu äro båda stenarne sporlöst försvunne och troligtvis sönderslagne eller nedmurade. Det är på det högsta att beklaga, att inskriften afbrytes just vid det ord, som kanske skulle hafva tillåtit oss att på årtiondet bestämma stenens ålder. Likväl är det i olyckan en icke ringa fördel, att det vigtiga ordet hilgi dock fanns i behåll, när afskriften togs. Ty af alle de helige eller för helgon förklarade män, på hvilke tanken här kan falla, gifves det väl icke mer än en ende, hvilken Gutarne på den tiden skattade så högt, att de efter honom bestämde sin tideräkning, och denne ende är den märkelige Nordmanna-Konungen Olof den helige,
- ↑ Skinum kan möjligtvis vara rist- eller läsfel för skainum d. pl., sår, eller ock för skipum skepp.
