omnämnes något, som står eller kan sättas i samband med kända historiska personer eller händelser, sedan språkets beskaffenhet och förhållande till andra urkunder af känd ålder i samma eller närskylda språk, och sluteligen om någon tidsbestämmelse kan hemtas från sjelfva minnesmärkets beskaffenhet i anseende till den konst, som vid dess förfärdigande ådagalagts, och de figurer, bildliga framställningar och prydnader, som derpå finnas.
Redan till den yttre formen skilja sig de Gotländska grafstenarne i tvänne slag. De utgöras af runstoder, bredare nedan och hästskolikt afrundade ofvantill, och hvilka således äro ämnade att stå reste, så mycket mer som de någongång äro huggna å båda sidor (N:o 148); — samt af fyrsidiga grafhällar, tydligen ärnade att ligga på sjelfva grafven. Granskar man språket på dessa bägge slag af runstenar, så ser man snart, att det oftast är afgjordt äldre på runstoderna och yngre på grafstenarne. De Gotländska Runstoderna äro 11 och igenfinnas nedanföre under N:o 17, 82, 83, 84, 89, 90, 91, 97, 121, 128 och 136. Om man från dessa afräknar följande, hvilka antingen till språket synes vara något yngre, såsom N:o 17, eller också till innehållet så fãordiga, att nästan intet deraf kan slutas, såsom 97, 128 och 136, så återstå följande 7 runstoder, af hvilka de 6 första bevisa sin högre ålder genom sitt språk, och den sista genom de bildliga framställningars ålderdomlighet, som å henne finnas. De 6 af första slaget äro: de båda Stainkumbla-stenarne 82 och 83, Hauggräns-stenen 84 och de tre Sjonhems-stenarne 89, 90 och 91, samt af sista slaget Tjängvide-stenen i Alskog 121.
Ehuru man numera, ty värr, icke kan läsa något af den en gång långa runinskriften å den sist nämnde, så hafva dock de bilder och prydnader, som der framställas, ett så fornt utseende, att han säkerligen har en ganska hög ålder. Jag torde få hänvisa läsaren till de tvänne uppsatser, i hvilka jag sökt ådagalägga, att denne sten säkerligen är förkristlig, hvilket blir sannolikt, när han jämnföres ned en annan nästan ännu märkligare sten, som dock saknar all inskrift, nämnl. Alskogs-stenen.[1] Jag antager derföre, att denne run-sten N:o 121 är den äldste bland alle Gotländske. Derefter följa utan tvifvel de 6 nyss nämnda
- ↑ Å Tjängvide-stenen synes i öfre fältet en jättelik 8-fotad häst med ryttare och en person framför hästen en erbjudande eller offrande ställning, och i det undre ett fornnordiskt drakskepp med mast och segel, högresta utsirade stäfvar och flere personer & däcket; jf. Runa 1843 s. 82—93, med pl. 3 och 4, samt Annal. f. nord. Oldk. 1852, s. 171—207, med. pl. V—VII. — Den nämnda framställningen med ryttaren och hästen (dock fyrafotad) återkommer också å de 2 runstoderna i Habblingbo N:0 118 och i Laivide 136.
