följa, att runskriften varit i bruk på Gotland under åtminstonė 500 år, och vi skulle således äfven ega bevis för Gotlandsmålets utseende under hela denna långa tid. Visserligen förefinnes en stor lucka uti denna rad af runminnesmärken, nämnl. från det 11:te till det 14:de århundradet; men man kan taga för alldeles gifvet, att många af de runinskrifter, som utmärka sig för ett renare språk, falla inom detta skede, eller åtminstone före år 1300. Till sådana bör man utan tvifvel räkna runstenarne i Aista och Sproge N:o 140, 142—146, i Grötlingbo 164, Fide 167, i Aja 168, 169, i Hambra 178—180, och i Sundra 196. Alla dessa inskrifter ega ännu det gamla brytningsljudet ia oförsvagadt, samt flere andra tecken, som hänvisa på en högre ålder.
Då Gotländskan således ej allenast eger icke få och obetydliga runinskrifter från ett jämnförelsevis långt tidsskede, då dessa urkunder åtminstone till någon del kunna till åldern bestämmas, och då ändteligen det språk, hvaruppå de äro skrifna visar sig tillhöra den egna Gotländska munarten, så har jag ansett det löna mödan att offra både tid och krafter på deras uppletande och undersökning. Mina forskningar rörande dessa min fosterös minnesmärken togo sin början för 15 år sedan och hafva sedan denna tid alltjännt fortsatts under många resor i alla öns trakter. I början var jag ensam om dessa forskningar, men på senare åren har äfven min broder P. A. Säve, Skoleadjunct i Visby, i hög grad bidragit till underlättandet af dessa till de minsta enskildheter gående undersökningar, genom sin icke vanliga förmåga att, jämnte öns mera storartade minnesmärken, äfven med kärlek och den sällsyntaste trohet afrita många af de vigtigaste runstenarne, hvarvid han dels lemnat teckningar af förut af mig icke undersökta runinskrifter, och dels lemnat värderika bidrag till jämnförelse mellan mina äldre afritningar och hans mera artistiskt fulländade nya.
Gotlands runinskrifter hafva sålunda efter hand blifvit genomforskade, lästa och omlästa, och de flesta äfven afritade. Några få förut kända inskrifter hafva dock hitintills icke medhunnits, men de hafva då sällan varit af någon större vigt. Under dessa mångåriga forskningar hafva dock flere runstenar icke kunnat återfinnas, dels emedan de af vårdslöse kyrkoföreståndare, särdeles vid kyrkoreparationer, blifvit sönderslagne och förderfvade, dels möjligtvis hele och oskadde nedmurade, då ännu något hopp finnes, att de i en framtid åter kunna påträffas. Men om å ena sidan många runstenar sålunda saknas, så har äfven å den andra ett icke obetydligt antal af förut okände blifvit upptäckt, så att hela det gamla antalet tillvuxit med en fjärdedel. När Liljegren åren 1833-34 utgaf sina Run-Urkunder, räknade
