han de Gotländska att vara 159.[1] Sedan dess hafva af oss blifvit upptäckta 41 förut undandolda eller förbisedda, så att hela antalet af Gotländska runinskrifter nu utgör jämnt 200. Utom dessa hafva här inom parenthes-tecken blifvit tillfogade 4 nummer (N:o 201—4), af hvilka (201) är L. 1743, för hvilken intet särskildt ställe är uppgifvet, (202) är den misstänkte stenen från det der s. k. ”elfa-hunaraþ”-talet, och (203) den på pergament skrifna anteckningen på Run-calendariet, till hvilka slutligen kommer den i anseende till språket hithörande (204) munkstils-inskriften å Guta-Alnen i Stånga.
I första Afdelningen återgifvas runinskrifterna fullkomligt ordagrannt efter urskrifterna, med alla fel och otydligheter utmärkta med cursiv stil. Alle stenar med inskrifter hafva der blifvit upptagna, hvar och en under sitt nummer, såsom städse brukas, såväl de fullständige som de ofullständige, om man också på dem blott kunnat läsa en eller flere spridda runor utan all mening; ja, om intet alls kunnat läsas, men det dock är visst, att runskrift funnits. I andra Afdelningen har jag försökt att hyfsa eller återställa dessa inskrifters text, dock icke efter en och samma normal-rättskrifning, utan ungefär efter hvarje inskrifts egen art och den tids lynne, som hon kan anses tillhöra. Dervid hafva alla de blifvit alldeles förbigångna, hvilka antingen innehålla intet eller blott några spridda runor eller enstaka ord af icke ovanligt slag. Bägge dessa Afdelningar äro slutligen beledsagade af upplysande Anmärkningar, liksom förut skett med de större Guta-urkunderna.
Angående den uti andra Afdeln. af runinskrifterna använda rättstafningen tillägges den upplysning, att samma reglor dervid i allmänhet och såvidt ske kunnat blifvit följda som i Guta Lag. En hufvudsaklig skiljaktighet förefinnes dock deruti, att mid- och slutljudande g öfver allt blifvit skrifvet med gh, der icke något särskildt skäl föranledt ett undantag. Denna afvikelse har blifvit föranledd derutaf, att detta ljud, särdeles uti de yngre Gotl. runinskrifterna, nästan alltid skrifves med h, hvilket deremot aldrig sker, när det står i uddljudet. Detta bruk utvisar att g då sannolikt äfven uttalades på olika sätt, allt efter som det stod i uddljudet elleri mid- och slutljudet. Troligtvis skedde uttalet med en starkare adspiration och högre uppi gomen, och sålunda i någon mon närmande sig det Tyska ch. Liksom på den tiden funnos trenne olika grader
- ↑ Egentligen uppgifver han dem till 161; men summan 159 fås, om man först fråndrager Runurkundernas N:o 1646, 1724, 1740 och 1743 (se ofvanf. Anm. 19, 22 och 70, samt N:o 201, men sedan tillägger härvarande N:o 8 (L. 1696b) och 104 (L. 1966b, i qvart-uppl.) (se ofvanf. Anm. 7, 44), hvilka två i sjelfva verket också redan funnos hos honom.
