Truls.
Undra ej derpå. Ty huru kan det annars wara, än at jag måste blifwa glad, när jag får sj dig, som är min sötaste wän ibland alla, som lefwa på jorden. Då börjar hiertat i mig at picka, och at bli så upfylt af glädie, som magen nu för tiden är tom af mat och drick.
Ingri.
Nå nu åter igen. Jag wet ej huru det må wara fatt med dig. Ty så ofta wi råkas, så finner jag dig wara antingen hungrig eller torstig, och esomoftast bägge delarne på en gång. Jag begynner på sådant sätt at tro, det din kiärlek för mig ej torde wara längre, än jag kan skaffa dig något at äta och dricka.
Truls.
Ach! min aldratäckaste Ingri, huru kan du hafwa så nedrige tankar om din ringaste Wän och Träl, och .... för sig sielf. Tyst hwad skal jag nu hitta på at säja: Hon har rätt, ty jag är innerlig både hungrig och torstig, och om hon ej nu, som hon så ofta förr giordt, hielper mig til rätta, så wet jag ingen råd. Til INGRI: Ach! ... Ach! ... för sig sielf: Ja, här står jag nu igen. Men Courage, det kommer wäl rätnu i gång. Til INGRI. Ach! ... Ach! Du äst sannerlig så täck i mina ögon, som den skiönaste skinka i werlden, ock den klaraste Bouteille, som finnes, kan ej på långt när liknas emot dina skiöna ögons glantz, Ach! Ach! ... för sig sielf. Twy wore den harmen, at jag denne gången ej lärdt min Lexa bättre. Til INGRI: Ach! ... Ach!
Ingri.
Huru är det fatt Truls, jag tror, at du kommer ej rätt ut med din mening. Nog hörer jag ofta ach, ach, ach; men det kommer ej widare, och som jag tycker, så har ändå alt, hwad du framstammat, ej gådt på annat ut, än mat ock drick. Nog kan det så wara, at du äst som du i
