Sida:Håkan Smulgråt-1739.djvu/33

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
33

Truls.

Men at hafwa gifwit sin egen kiäraste Husbonde kiäpslängar, det är en sak, som aldrig - - -

H. Smulgråt.

Jag blir rät nu rasandes öfwer den Karlen. Dra ända til påckers med dine kiäpslängar. Det är nog at jag kiändt dem så wäl, jag behöfwer intet, och wil ej heller mera höra talas om dem. Ock förlåter jag dig giärna, allenast du intet nämner om för någon, at jag dem fådt; utan behåller det för dig sielf.

Truls.

Åh! ingen nöd dermed. Herren behagar allenast å sin sida, också behålla dem för sig sielf, så skal wäl ingen få weta deraf mer än wi båda.

H. Smulgråt.

Wäl. Men säj mig nu kiäre Truls, huru är det fatt, och hwad är det för en stor olycka, som du har at förkunna mig.

Truls.

Åh! Herre, när jag nu åter täncker derpå, så börjar hela min Kropp rysa och darra som ett aspelöf.

H. Smulgråt.

Men uppehåll mig nu ej längre; utan - - - -

Truls.

Tänck Herre at Tyfwar ha - - -

H. Smulgråt.

Nå war det icke som jag tänckte, at mina Banco-Sedlar och Panter äro bortstulne. Ach! Jag arme eländige Man, hwart skal jag nu taga wägen. Jag tror at jag går så giärna straxk och hänger up mig i ställe för tyfwen. Ty jag wil häldre dö, än lefwa min kiära egendom förutan.

Truls
E