Sida:Håkan Smulgråt-1739.djvu/34

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

34


Truls.

Ja, Herre, jag beklagar Er af alt Hierta, och kan ingen ta så stor del, som jag, i det som Er angår.

H. Smulgråt.

Ja stackare du, det ser jag wäl. Men säj mig nu rent ut, huru det hänger tilsammans?

Truls.

Tänk, Tyfwarne ha stulit bort Er - - - - Ach! nu kan jag ej komma längre. Gråten står mig så tiock i halsen, at mine ord ej kunna komma fram; utan lät mig först gråta ut. Gråter och tiuter, och Håkan giör så med.

H. Smulgråt. Gråtandes.

Truls här är ej annat at giöra, utan spring straxt bort på Banquen, och förbiud mina Sedlar, at de der ej bli inlöste, och sedan skal du i Tullportarne förbiuda, at ingen menniskia, eho han wara må, utan åtskildnad, hög eller låg får resa ut, innan jag får mina Panter igen.

Truls.

Nu tror jag at I ären underlig Herre. Hwad har wäl Banquen ock Tullportarne, at giöra med Cr Nattmössa?

H. Smulgråt.

Hwad! Nattmössa?

Truls.

Ja Herre, den Cattuns Nattmössan, som I mins, at I kiöpten i et Stånd, samma åhr, då jag först kom i Er tienst, ock den I alt stadigt sedan har brukat, den samma Nattmössan är det, som tyfwarne nu stulit bort, ock nu ären I stackars Herre, utan Nattmössa.

H. Smulgråt. Pustar:

Hå! hå! Nu begynner jag, at åter komma mig litet före igen. Jag mente at alt war förlorat: dock när jag

noga