Sida:Håkan Smulgråt-1739.djvu/37

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
37

H. Smulgråt.

Hå, hå, jag förstår wäl dine Konster du skiälmer, du menar så, at om jag nu kiöper mig en ny råck, så får du då straxt denne, som jag nu har på mig. Nej, nej Monsieur, det går ej så fort. Ett sådant stycke lönar wäl mödan, at wänta något längre efter. Giör dig ej någon räkning, säjer jag dig än en gång på denne Råcken, förr än Testamentet kan winna sin kraft som ej kan skie för än efter min död.

Truls.

Herre, jag giör mig aldeles ingen räkning derpå. Och på det Herrn må kunna se, at jag ej för en sådan orsak skul bedt Herrn kiöpa sig nya Kläder, så wil jag gie Herrn ett förslag, huru han skal få andre Kläder, åtminstone så länge frieriet ock Bröllopet påstår, utan någon särdeles omkostnad.

H. Smulgråt.

Ja om det kan skie utan någon omkostnad, så wore det wäl. Säj hwad är det för et förslag?

Truls.

Jo, jag känner en wacker Gumma i ett Kläd-Stånd, som har både wackra Kläder ock Peruquer til at sälja. Om jag talar wäl wid henne, så torde jag kanskie på någre dar få låna en Peruque ock Klädning för Herrn.

H. Smulgråt.

Ja det wore bra. Ock intet tror jag, at hon just kan begära något derföre, särdeles efter du äst så wäl bekant med henne. Dessutan får hon ju sina Kläder lika goda igen.

Truls.

Det är wäl så. Men jag tycker likwäl, at hon bör ha något derföre. Jag wet at Herrn lånar ut penningar, ock får dem lika goda igen. Men imedlertid tar Herrn likwäl Interesse för dem.


H. Smul-
E 3