H. Smulgråt.
Jo men har jag så.
Truls.
En Doter, som heter LISA?
H. Smulgråt.
Ja.
Truls.
Och en Dräng, som heter Truls?
H. Smulgråt.
Ja min käre Far det är så.
Truls.
Ja, min Gåsse lilla, ibland dem, som jag nu nämt up för dig, är ingen, som är dig trognare, och menar dig bättre, än denna ärliga Truls.
H. Smulgråt.
Ja, är det icke det, som jag altid sagt?
Truls.
Men, min k. Son, tycker du, at det år rätt, at du på 7. åhrs tid, som han så ärligen tient hos dig, ej giet honom någon Styfwer i Lön. Jag befaller och råder dig, som en god Wän, at du utan Drögsmål förnöjer honom.
H. Smulgråt skubbar och klår sig i Hufwudet: wisar sig mycket ängzlig häröfwer, och säjer gråtandes.
Ai, ai, ai jag arme Man, hwart skal jag nu tage wägen.
Truls.
Ja, det hiälper intet. Jag befaller dig än en gång, at du betalar honom, och om det ej skier, så spår jag dig nu förut, at innan kort Tyfwar lära stiäla ifrån dig långt mera, än hans innestående Lön kan wara wärd.
H. Smulgråt.
Nå nå kiäre Far, jag skal wäl sj til, at jag på något sätt, kan ställa honom tilfreds.
