78
Jungfru Lisa.
Är nu åter igen touren til mig han war ju hos mig nu nyss ock tycker mig, at han kommer för ofta igen.
Birger.
Ja, så ofta man blir til tald, måste man ju swara.
Jungfru Lisa.
Men hwad wil min Farbror då, at jag skal swara?
Birger.
Det är en sak, som just intet dependerar utaf min wilja eller behag, utan af hennes egit. Hon kan ju säja, antingen at Caspars Person är henne behagelig, ock at hon har någon godhet för honom tilbakars igen; eller och, om hon det intet wil, at man kan addressera sig med sina kiärleks betygelser til någon annan, ock ej beswära henne dermed.
Jungfru Lisa.
Åh! min k. Farbror, jag tycker at det första som min Farbror sade, låter bäst, och at et så owettigt swar, som det senare, ej wore anständigt.
Birger.
Hör du Caspar, hwad hon säger: Du kan rätta dig derefter.
CASPAR. Går til Lisa och kysser hennes hand.
Min skiöna Cousine hennes swar behagar mig så mycket at jag wäl skulle önska at hörat än en gång.
Jungfru Lisa.
Åh! Min k. Bror, lät Er åtnöja med det, som jag redan sagt och twinga mig intet, til at i så mångas närwaro säja mer, än anständigheten tillåter. Jag finner at Ert ock mit öde är mycket lika, ock det som I sade I jåns kiänner jag så wäl igen, som om det hade händt mig sielf.
Caspar.
Nå jag må bekiänna, at jag med skiäl kan räkna denna dagen för den lyckligaste, som jag ännu lefwat i Werlden. Ty först och främst har jag haft den fägnad, at se min
