warit fåfängt alt tils nu, då jag blef så lycklig, at få se Cousine, här hwilcken är densamma som jag så mycket letat efter. Min Far behagade nu sielf dömma, om en sådan sälsam händelse, som denna, annat kunde än förorsaka häpenhet i mit sinne?
Birger.
Nå hwad hör jag; Är det möjligt, at sakerne likna sig så wäl til at befrämja mina afsikter. Min Son, du har här giordt en berättelse, som mig behagar rätt mycket. Men Lisa lilla nu är touren til henne at tala.
Jungfru Lisa.
Til mig min Farbror.
Birger.
Ja til henne, har hon intet hört, hwad Caspar sagt?
Jungfru Lisa.
Jo, har jag så, min Farbror.
Birger.
Ja, har hon aldrig sedt honom förr?
Jungfru Lisa.
Jag kan just ej så noga påminna mig.
Birger.
Men hwad tyckte hon om den berättelsen, som han nu giorde?
Jungfru Lisa.
Jag tycker så, at min Cousin ej lärer kiänna rätt, ock at han torde taga mig för någon annan, som kanskie warit mig något lik.
Caspar.
Nej min Cousine, tro intet, at jag här i bedrar mig, eller at någon annan än I sielf, är nånsin Capable at intaga mit hierta, utan kan hon wara derom försäkrad, at den kiärlek, som jag, för henne en gång fattadt, är så beständig, at den ej förr än med mit lif kan uphöra.
Birger.
Nå Lisa lilla, hon tiger stilla. Nu är ju åter igen touren til henne at tala.
