BIRGER til H. Smulgråt.
Jag skal ännu berätta Bror en ting, hwaröfwer jag åtminstone på min sida finner mig wara mycket glad.
H. Smulgråt.
Nå, hwad är det nu åter igen?
Birger.
Det består deruti, min Bror, at Er Doter och min Son fådt tycke för hwarannan, och kommer han altså nu, at begiära Henne af Er.
Caspar.
Ja, min Farbror, det är en sak, hwarom jag ödmiukast anhåller, och i fall min Farbror skulle wara så gunstig, at gifwa mig sin Doter, hwilcket jag skulle hålla för den största Lycka som mig nånsin kunda hända; så kan jag försäkra, at jag ej skal underlåta, til at wara derföre taksam, samt at så upföra mig, at min Farbror aldrig skal finna orsak, til at ångra den gunsten han mig giort.
H. Smulgråt.
Hwad är nu det återigen för uptog? De äro ju Cousiner, och huru går det an, at de få gifta sig med hwarannan.
Birger.
Hå! min Bror, det är ju bekandt, at man dertil på wederbörlig hög ort kan få tilstånd, när man derom anhåller. Jag skal wäl sörja derföre, allenast min Bror, behagar först gifwa sit samtycke til min Sons begiäran.
H. Smulgråt: För sig sielf.
Jag tror, at folcket nu är rasande, som ej kan låta mig blifwa i fred, det är bara på Lisas möderne, som de hafwa sit afseende,
til BIRGER.
Nej, min Bror, det är en sak, som jag aldels intet kan samtycka til. Ty jag wil intet, at min Doter skal gifta sig.
