96
själsförbund. Rosa var älskad af alla, och den enda, som aldrig oroades af prostinnans häftighet. Från Axel voro brefven glada. Han samlade erfarenhet och rika minnen, och trifdes väl »i de sköna land, der oliver stå». Aldrig hade Maria känt så mycken sällhet, aldrig hoppet egt så sköna färger, aldrig jorden varit så härlig. Väl störde tanken på Gustafs sorg någon gång de ljufva drömmarne; men vid hennes hjerta skulle hans sorg mildras och slutligen försvinna! Hon trodde på kärlekens allmagt, och det var förlåtligt, när man älskade som Maria.
September var nu nära sitt slut, och Gustaf hade lofvat att innan hans sista dagar inträffa i prostgården.
Längtande och med klappande hjerta satt Maria en dag, som vanligt, med blicken åt allén, för att i möjligaste fjerran upptäcka den efterlängtade. Vid det minsta buller spratt hon till; ty allt trodde hon vara bullret af hans vagn.
— Der uppe i backen, der kommer han! — utbrast Rosa, klappande händerna af glädje.
Rosa hade rätt; der kom en vagn. Att det kunde vara någon annan än Gustafs, föll Maria ej in. — Han är här! — ropade hon och ilade att öppna grinden; och nu — o, hvad sådana misstag göra ondt! Det var majorens vagn.
Maria skyndade sig in, och ur det bedragna hjertat hördes en djup suck.
Vagnen stannade. Det var endast majorskan, som med mer än vanlig artighet helsade den nigande Maria; likväl hvilade öfver hela hennes väsende ett uttryck, som sårade äfven under det leende, med hvilket hon försökte öfverskyla det. Hon helsade från Alma, hvilken dagen förut hade rest med majoren till en af sina tanter, hos hvilken hon skulle tillbringa några månader.
— Se der den lilla fader- och moderlösa flickan! — sade hon vänligt, då Rosa glad och nigande bjöd henne kaffebröd. — Hvad hon är söt, och så lik mamsell Maria;
