95
Anna följer mig ej. »Jag vill lefva der hon lefde, och dö der hon dog», säger den gamla. »Jag vill vårda hennes graf, till dess min hand får multna hos henne.» Men hvem skall vårda henne? Ack, att jag kunde återgälda henne något af min stora skuld; men när jag nu ej mera behöfver henne, reser jag bort från henne. »Sörj icke för mig», säger hon, när jag talar i detta ämne. »Jag är icke olycklig; jag kan se fröken Lena när jag vill, och kommer snart till henne, och en gång hvart år kommer nog hennes son till hennes graf, och då glömmer han inte bort gamla Anna!»
Ett så långt bref, Axel, och allt om mig sjelf. Du ser, att sorgen är egoist; men du skall förlåta henne! På alla dina frågor skall jag svara i nästa bref, hvilket jag hoppas skrifva i ditt och mitt hem, der jag väntar underrättelser från dig. Derifrån reser jag, om Gud vill, till Upsala. Måtte jag kunna återfå kraft och mod! Jag behöfver det. Doktorspromotionen blir med säkerhet nästa sommar.
Farväl min bästa vän, min älskade Axel! Jag ämnade mig nu till grafven; men jag ser Brenner komma. Jag känner nu, att det varit lindring att skrifva till dig.
Sjukrummets och dödslägrets mörka skuggor började
småningom försvinna från Marias själ; men de skatter, hon
der samlat, kunde ej försvinna. Maria var bättre, hon
kände det, och de veckor, bon tillbragt hos Gustafs
moder, hade löst mången bunden ton i hjertats strängaspel.
Lifvet log nu också härligt och ljuft som en sommardag,
med sin blå himmel, sitt solsken. Fadern tycktes hafva
fördubblat sin kärlek, och modern hade aldrig varit så
vänlig. Hon talade med ömhet om Gustaf, och längtade efter
hans ankomst, och Maria såg utåt vägen och på det lilla
hvita fingret, som snart skulle bära bekräftelsen på deras
