Sida:Högadals prostgård del II 1884.djvu/104

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

100

Maria återfick sansning; men hon liknade blomman, bleknad af en frostvind. Hon uppslog väl det matta ögat; men det log, det lifvades ej som förr!

— Gustaf i fängelse, var det icke så? — frågade hon och darrade häftigt.

— Men han är oskyldig, Maria — svarade fadern; — var derföre lugn.

— O, icke behöfver någon försäkra mig om Gustafs oskuld! — utropade Maria. — Hela afgrunden skulle icke kunna insmyga en misstanke mot honom i min själ! Men Gustaf utan ljus och frihet! Gustaf anklagad för ett brott! O, du milde Gud! — Hon sänkte hufvudet mot den gråtande moderns bröst.

— Nu har jag tydning på min mörka aning. Jag vet, hvem som beredt hans olycka — återtog hon. — Men oskulden skall segra, och en Petri engel öppna fängelsets portar!

— Ja allt kan vara osanning — stammade modern, hvars själ oupphörligt jagades mellan tro och misstro; — och man skall åtminstone ega bra litet hjerta för att kunna framföra en sådan tidning — tillade hon, och rösten blef stark och bitter.

Majorskan låtsade icke höra dessa ord, men plågades dock mycket och tog afsked efter några ögonblick, då hon med en känsla, stridande mellan godt och ondt, beklagade, att hennes underrättelse så mycket oroat Maria.

Omgifven af så liten artighet, hade majorskan aldrig lemnat prostgården. Hon såg det, och högfärden var åter allherskaren i hennes hjerta, då hon ensam lutade sig till baka i den stora vagnen.

Icke långt efter majorskans afresa ankom posten och medförde ett bref från Gustaf till prosten, inuti hvilket var innesluten en liten biljett till Maria.

Häftigt tryckte Maria de älskade raderna till sina läppar; de voro de första hon mottagit från Gustaf. De lydde sålunda: