101
»Maria!
Jag skrifver icke dessa rader för att öfvertyga dig om min oskuld: den känner du; hela verlden skulle icke i ditt hjerta kunna befläcka den; men jag skrifver för att bedja dig vara vid godt mod och minnas, att Gud sjelf utför den oskyldiges sak!
Din aning var sann, och hade jag följt hennes varnande röst, skulle jag druckit ljus och salighet vid ditt hjerta, i stället för att, öfverraskad af nedriga, nu sannolika anläggningar, släpas i ett mörkt och ödsligt fängelse! Dock äfven dit följer mig den älskade andens välsignelser, dina böner och oskuldsengelns fridsflägtar; och ändå, det är rysligt att på det sättet blifva ryckt från sorgens stilla, fridlysta helgedom, då jag trodde, att endast kärleken skulle förmå mig att lemna honom. Men det är icke tanken på mig sjelf, som förskräcker mig, som gör mig modlös. Nej, det är din smärta och den gamla Annas tårar, som utgöra min själs djupaste gqval. O, Maria, säg mig snart, att vissheten om min oskuld är dig mera än anklagelse och fängelse, säg, att den gör dig stark och lugn midt under smärtan. Icke vilja dina goda föräldrar neka mig denna tröst, den högsta, den enda? Det torde ännu dröja länge innan vi återse hvar andra; men hos Gud omfamnas ju ofta våra själar i kärlek och bön.
Maria var lugnare efter läsningen af Gustafs bref;
hans ande hade gjutit sin kraft i hennes själ. Aldrig hade
han synts henne så stor, så älskvärd, och aldrig hade hon
älskat honom så mycket.
Brefvet till prosten innehöll bekräftelse på majorskans berättelse, och de närmare omständigheterna dervid. Han bad prosten att, så fort möjligt var, skaffa honom underrättelse om det till honom ankomna bref med Linköpings stämpel och innelyckta tvåhundrade riksdaler banko.
