Sida:Högadals prostgård del II 1884.djvu/110

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

106

— Allt går väl, med Guds hjelp, — svarade Johanna.

— Men, kära Johanna, elakheten är så slug.

— Ja, men oskulden segrar; ty hennes vapen äro så blanka, att himlen kan spegla sig i dem.

— Ja, Gud låte dig spå sant! Emellertid är mitt ombud tillsagdt att icke försumma fatalierna. Men se der ha vi främmande; sjelfva fröken Alma, som kör sjelf och har blott en liten pojke med sig. Det är flicka som duger, det!

— Ack, så roligt! — utbrast Johanna, som hjertligt höll af Alma och icke sett henne sedan hennes återkomst från tanten.

— Min söta Johanna, i den lillas namn, icke så fort! — ropade Lemner och fattade i Johanna, då han såg henne häftigt ila mot dörren. — Fröken Alma vill icke göra något ondt med sin ankomst; hon vill nog blifva fadder — tillade han, leende öfver sitt infall, och förde varligt Johanna nedför trappan, der de mötte den vänliga Alma.

— Nå, det kan man kalla att vara rask, att köra sjelf! — fortfor Lemner, sedan de inkommit i kabinettet.

— Det är just icke mycket raskt att köra Polle, ty de göra alla så mycket narr af denna min vagns- och ridhäst, — svarade Alma leende; — men jag håller Polle kär, i synnerhet nu, ty utan honom hade jag icke fått komma hit i dag. Ingen hade tid att skjutsa mig, och jag längtade så mycket hit, — tillade hon, med en hjertlig blick på Johanna.

Nu började brokspatronen samtala om Gustaf. Klara tårar stodo i Almas ögon under alla dessa sorgliga berättelser.

— Ack, att jag icke skulle vara hemma och få råka Maria innan hennes afresa! — suckade hon, då Lemner blifvit utkallad.

— Det kostade äfven mycket på Maria att ej få råka dig, och mig gaf hon alla helsningar, hvilka du