Hoppa till innehållet

Sida:Högadals prostgård del II 1884.djvu/111

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

107

bättre förstår, än jag kan framföra dem. — Men hvad tycker du om prosten, som för Maria till Gustafs fängelse.

— Ack, det är så likt den gode prosten! — svarade Alma med öm rörelse.

— Och fängelset blir deras förlofningssal; det vet du kanske icke?

— O Gud! så gissade pappa! — inföll Alma, utom sig af gläje; — men mamma påstod, att de foro hit för att göra slut på allt sammans. Jag visste att mamma hade orätt, men jag vågade dock icke tro, att pappa hade rätt. Jag trodde, att prosten ville trösta och uppmuntra den arme Gustaf med sin närvaro och åsynen af Maria! Ack, hvilken ljuf och salig stund, Johanna, när det mörka fängelset öppnas och Gustaf får sjunka till Marias hjerta! Tror du icke, att denna stund betyder mer än hvarje annan, och att Gustaf ville vara fängslad blott för att njuta den.

— Nej, nej, Alma! alla det ädla, högsinnade hjertats, det mörka fängelsets qval, kan ingenting ersätta: men det är den högsta sällhet, som Gustaf der kan känna, en sällhet, som ger honom glömska af sitt lidande: det är en stund, som icke blott uppklarnar fängelset, utan hela lifvet! den andas deröfver kärlekens andedrägt.

Johanna blef nu afbruten af hushållerskan, med hvilken hon måste gå ut.

Vid hennes återkomst satt Alma så djupt försjunken i tankar, att hon ej hörde tillslutandet af dörren.

Johanna stod några ögonblick försänkt i åskådandet af Alma, hvilken i dessa ögonblick syntes henne öfverjordiskt skön, med det lilla sänkta hufvudet omgifvet af lockar och månstrålar.

— Ack, redan en tagg i hjertats lifsblomma! — tänkte hon, och gick sakta fram och lade vänligt handen på Almas skuldra.