109
Ack, huru olika var ej hans tal och hela hans väsende mot Axels, huru mindes jag ej honom —; ofta, då han för mig deklamerade inhemska och utländska skaldestycken, som alla gingo ut på kärlek, voro mina tankar långt borta, hos Axel på andra sidan hafvet.
— Min tant bjöd honom qvar. Han biföll. Jag såg honom dagligen. Min tant var förtjust, pappa glad, och som baronens väsende med hvarje dag blef enklare och hjertligare, så trifdes jag bättre i hans sällskap. Jag tänkte icke oupphörligen på Axel, och slutligen kom jag icke mycket oftare i håg honom, än då jag var ensam, när jag såg månen, såg aftonstjernan, detta våra själars mötesland, eller hörde toner, dem jag hört af eller med Axel.
— Så var det, då vi en dag blefvo bjudna till prostgården. Prostens son, en ung hygglig magister, hade nyligen hemkommit från Tyskland; och nu hade jag blott tanke för den unge magistern, hvilken äfven tycktes tänka endast på mig, men ändå icke syntes hafva någonting att säga mig, och jag, jag vågade ej fråga! Min oro tilltog, och baronen, som den sista tiden ej misshagat mig, var mig nu odrägligare än någonsin.
— Om aftonen blef det fråga om en häst, som var utmärkt vacker och dagen derpå skulle afgå till prinsens stall, dit han blifvit försåld. Hans skönhet och dygder omtalades vidt och bredt, och slutligen föll det baronen in att, under förevändning att visa den vackra hästen, visa oss sin skicklighet som ryttare. Med en blick på mig kastade han sig upp i sadeln och ilade i kort galopp uppför den raka allén.
Prosten talade om sin vackra häst, och alla de andra, med undantag af magistern, om den vackra ryttaren; och jag, som i detta ögonblick endast kom i håg Axel, hur ofta jag sett honom komma ilande genom allén vid Strålvik på sin vackre Sleipner, jag stod så försänkt i dessa minnen, att jag icke tänkte på något, som omgaf mig, icke
