110
en gång på magistern, förr än denne med ett vänligt: »Förlåt mig fröken», stod vid min sida.
— Jag blef blodröd, såg upp och stammade något.
— »Tillåter fröken mig att framföra en helsning», sade han sakta, men hjertligt, — »en helsning, varm och frisk, ehuru han med mig vandrat öfver haf och böljor?»
— De andra hade gått att möta ryttaren, och vi stodo ensamma qvar.
— Jag kunde ej svara; han fortfor: — »Jag hemkom för några dagar sedan från Tyskland, der jag en hel vecka varit till sammans med magister Sylvén, hvilken lemnade mig det dyrbara uppdraget att framföra hans hjertas helsningar till hans föräldrar, hans syster och hans tvenne mest älskade vänner, fröken Liljenstedt och medicine kandidaten Werther.»
— Johanna, jag var nära att sjunka i magisterns armar. Han hade ju sett Axel! Ack, hvad jag hade svårt att icke börja gråta at kärlek, blyghet och fröjd! Jag gjorde dock intet af allt detta, ehuru en tår kanske stal sig i ögat; men jag såg ner och tackade, huru vet jag ej.
Han talade mycket om honom, och jag insög hvarje ord som nektar; men de andra återkommo snart, och då baronen frågade mig hvad jag tyckte om ridten, rodnade jag så häftigt, att hans läpp krökte sig till ett segerleende.
— Ifrån detta ögonblick plågade baronen mig grufligt, och jag kunde knappt tvinga mig till en vanlig höflighet; så mycket mera fann jag honom obehaglig, som han åter började på sitt gamla sätt. Till all lycka fick han befallning att genast återvända till Stockholm; och sedan tyckte tant, att jag nu på hösten skulle hafva så ledsamt hos henne, så att jag borde resa hem med pappa, hvilken nyss återkommit från en längre resa.
— På hemvägen frågade min far hvad jag tyckte om baronen, om jag skulle kunna älska honom och tänka mig honom som mitt sällskap genom lifvet; — »ty jag vill icke
