Hoppa till innehållet

Sida:Högadals prostgård del II 1884.djvu/115

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

111

längre dölja för dig, Alma, sade han, — att det är ett parti, som många önska för dig.»

— Gud, så jag darrade! Ännu hade aldrig ett osant ord kommit öfver mina läppar, och huru skulle jag kunna säga det? till min far, min älskade far?

— Mållös sjönk jag ned mot hans bröst, och utan att säga något måste jag hafva tillstått allt. Hvad han var god, hvad han var öm, ehuru han kallade min känsla för Axel en öfvergående barndomsdröm! Så frågade han mig, om jag gifvit Axel mitt trohetslöfte.

»Nej, pappa», svarade jag; »men är jag icke skyldig Axel trohet, då jag visat honom min kärlek?»

— Pappa kysste mig och log med ett leende, som jag aldrig glömmer.

— »Är du också säker på Axels tro?» — frågade han mig.

»Ack ja, pappa», — svarade jag lifligt.

— Då erkände han, att han mycket tycker om Axel, men att mamma icke delar hans tycke, samt att våra hjertan kunna förändra sig, att jag icke för mycket bör tro på Axel, och utan förebråelse kunde skänka min hand åt en annan, så framt mitt eget hjerta icke strede för mycket deremot.

— Jag hemkom lugnad; men döm om min förskräckelse, då mamma andra morgonen inkallade mig och sade, att hon genom ett bref från tant visste, att baronen verkligt älskade mig, samt att jag således innan kort skulle blifva förlofvad med honom; och så talade hon om min lycka, hans rikedom och hans utseende, hans namn och Gud vet hvad.

— Jag vågade icke säga ett ord; men mamma såg mitt qval. Det tycktes stadga hennes beslut, och med de grymmaste tydningar på Marias galna kärlek, och de strängaste försäkringar, att intet kunde förändra hennes beslut, lemnade hon mig att gråta och tänka på Axel.