114
Elfte kaptilet.
Det var djup höst. Sommarens behag hade suckande fallit för den stormande sköflarens härjningar. Bäckens hviskning hade bytt sig i ett vildt brusande. I brådskande fart skyndade han nu förbi den bleknande stranden, likt menniskan förbi vårfröjdernas mörknade lunder, och gick att dränka sin saknad efter blommor och grönska i den skummande flodens vågor. Foglasången hade tystnat, lunderna stodo glesa och aflöfvade; blott här och der darrade ännu några gula björkblad i skygd af farornas eviga grönska.
Gustaf hade redan räknat veckor i det ensliga rum, hvars dystra portar den mest djefvulska elakhet för honom öppnat och tillslutit.
Hans fängelse var, för ett sådant, kanske ett bland de trefligaste. Det var ett litet, icke mycket ljust, men likväl ej fasaväckande mörkt rum. Hans säng var snygg, och man hade gifvit honom böcker och skrifmaterialier, ljus och eld. Hans mat skickades dagligen från lagman F—s bord, hvilken i hög grad intresserade sig för Gustaf och hans sak, och hvilken han till stor del hade att tacka för detta bättre i sin sorgliga benägenhet. Men det var dock ett fängelse. Han saknade friheten, denna
